Feminism i praktiken
Ellen Key, Fredrika Bremer, Jeanne d´Arc, Drottning Kristina, Astrid Lindgren, Zofia Nalkowska. Vi kan fortsätta med namn efter namn efter namn. Namn på kvinnor som arbetat för kvinnors rätt i samhället. Den senaste veckan har det florerat ett test på sociala medier om hur väl du känner till kvinnorättskvinnorna. Kvinnor i dåtid som kvinnor i nutid har att tacka för mycket. Men det räcker där. Vi behöver inte veta exakt vem det var som gjorde att jag som kvinna fick möjlighet att flyga över Atlanten, har rätt att bli författare eller kan leda en armé genom ett krig. Lika lite som att vi behöver veta vem det var som uppfann glödlampan innan vi tänder en lampa. Den finns där. Vi är glada för det. Nu går vi vidare.
De som har lärt mig allra mest om feminism är kvinnorna och männen som är yngre än mig själv. Jag var redaktör för Smålandspostens ungredaktion en gång i tiden och fick arbeta med några av Sveriges idag mest framstående journalister, fotografer och andra yrken de valde. När jag pratade med dem om att bränna BH-ar och annat gammalt feminismtrams så satt de och stirrade på mig som om jag läste ur Gamla Testamentet och påstod att det var dagens sanning.
Vi fipar istället, sa två av de unga kvinnliga reportrarna. FIP, feminism i praktiken förklarade de för mig. Det innebär att man som kvinna ger sig in i traditionella manliga revir och ser det som en självklarhet. Ett exempel var att som kvinna vara med på jobbets innebandyträning där det tidigare endast hade varit män som deltagit. Det hade aldrig varit sagt att det bara skulle vara män, men det hade helt enkelt blivit så på grund av några oskrivna regler. Och vem behöver följa regler som inte är skrivna? Om någon ifrågasätter detta så behöver man inte komma med någon harang om allas lika rätt, utan bara rycka på axlarna och fortsätta.
Många kvinnor könsneutraliserar sig i kampen för feminismen. Blir hårdare, tuffare, säger sig vara en pojkflicka från barnsben och därför anser sig ha en plats i den manliga världen.
Fel, fel, fel som Brasse Brännström skulle ha sagt. Det fick jag lära mig när det var fotografering för hockeylaget häromveckan. Jag kom precis från ett möte och hade inte hunnit hem för att byta om. Jag var iklädd i klänning och högklackat och sa att jag kan inte kunde vara med på fotot på grund av min klädsel. Då sa killarna i laget och tränaren Det spelar väl ingen roll? Du är ju med i laget.
Så där står jag på lagfotot. Med en lagjacka, klänning och högklackat. Som det mest naturliga i världen. Fast ändå inte. Jag tänkte på mina två kvinnliga reportrar i ungredaktionen just då och kände att jag just nu fipat. Fast på lagets inrådan.
Problemet med oss kvinnor födda på 70-talet är att vi alltför mycket ser bakåt. Beundrar och är tacksamma över de kvinnor som beredde väg för oss. Tacksamma kan vi vara. Men vi måste också se till att de barn vi fostrat i denna tacksamhet inte lever i samma tacksamhetsskuld som vi. För dem är det naturligt att vara en del i samhället. På lika villkor. De enda som berättar något annat för dem är vi.
Våra förmödrar fick kämpa mot lagar och regler. Det behöver vi inte göra idag. För oss kan och är det en självklarhet att kvinnor tar samma plats som män. Utan att vi behöver klä oss, bete oss eller forma oss som dem. Vi behöver bara vara oss själva.
Ellen Key, Fredrika Bremer, Jeanne d´Arc, Drottning Kristina, Astrid Lindgren, Zofia Nalkowska. De skulle nog bli förvånade över dagens samhälle. Hur vi kvinnor kan vara missnöjda med våra löner och platser i jämförelse med hur de hade det.
Så jämför dig inte med dem. Ta inte deras arbete och gör det till ditt. Se till din egen tid, dina egna förutsättningar och gör skillnad för dina barn. Fipa för tusan! Det gör skillnad idag.
Elisabeth Anderberg
