Ilsket, infekterat och precis perfekt

Snön slaskar och julen har inte börjat braska, men visst är det en härlig fredag? Det väntar ju dubbelderby i Småland och jag hoppas på en helg med gapiga läktare och hårda ord.

När Växjö gick upp i SHL var det många som skrattade åt att det första, historiska mötet med HV71 lanserades som ett derby. Inte minst i Jönköping, där Växjö Lakers vid tillfället väckte ungefär lika starka känslor som en kaffefläck på skrivbordet.

Du kan ju fan inte ha ett derby mellan två lag som aldrig har mötts? sades det.

Men i ordets rätta betydelse är det ju ett derby. Residensstäder i tillväxt i samma landskap, ett inte helt obetydligt konkurrensförhållande om kompetens och industri och rent geografiskt har HV71 aldrig haft en mer närbelägen hockeygranne. Alltså, jag säger ju inte att det är AIK-Djurgården eller Malmö-Rögle, men lik förbannat ett derby. Punkt.

Passande nog började också sådden av split redan i första matchen. Mike Iggulden briljerade med ett par snygga straffar och Lakers tog hem det historiska första mötet i Kinnarps Arena. När säsongen var över hade Växjö vunnit fyra av de fem matcherna och som irritationsmoment betraktat hade de i HV-fansens ögon gått från kaffefläck till att åtminstone vara en ful och ilsket skällande liten hund.

Givet klubbens historia, grälla färgsättning och något amerikaniserade approach har Växjö ofta avfärdats som lättsam och ytlig familjeunderhållning, men alldeles oavsett clowner, plast och popcorn får man nog ändå säga att det är i Jönköping det varit mest cirkus.

HV71 har sex raka uttåg i kvartsfinal, det har varit stökigt i ledningen, klubbikoner har skrivit försvarstal i lokaltidningen och ett par tränare har fått sparken längs vägen. Resultatmässigt är det också väldigt magert för en stolt klubb som dessförinnan gjorde precis allting rätt, tog sig till tre raka SM-finaler och vann två guld.

Lillebror här nere i kohagarna har under tiden spelat tre semifinaler och vunnit SM-guld och har därmed blivit mäkta impopulära i Jönköping. Bitvis har vi till och med fått se barnförbjudna banderoller och mildare handgemäng på läktarna.

Tonen mellan supportrar till Växjö och HV71 börjar bli surmulen, snarstucken och alldeles, alldeles underbar.

Va? En hyfsat normalbegåvad och åtminstone delvis universitetsutbildad tvåbarnsfar som jag kan väl inte sitta här och försvara slagsmål och hatramsor? Nej, inte handlingarna i sig. Men balansgången är snäv, för de bakomliggande känslor som utlöste det hela är gynnsamma. Det må vara ett moraliskt förfall att hylla den stämning som uppstår när vanligtvis fredliga människor börjar skrika domarjävel, kasta matchprogram och snusdosor och sparka på papperskorgar. Men ni får prata värdegrund och förebilder bäst ni vill, för som bränsle för arenaupplevelse finns inget mer tilldragande än när den berömda smockan liksom hänger lite i luften.

Arenaidrott får hela sin näring från just rivaliteter. Upplevelsen av att gå på hockey eller fotboll är helt enkelt aldrig bättre än när två klubbar tycker riktigt jävla skitilla om varandra.

Spelet på isen kan absolut vara underhållning ändå. Jag satt en hel vecka i Air Canada Centre i Toronto tidigare i höstas och såg världens i särklass bästa hockeyspelare göra upp med varandra. Visst, matchen mellan Tre Kronor och Nordamerika var rent tekniskt den mest rafflande hockeymatch jag sett.Jag var också på plats när Pittsburgh vann Stanley Cup i somras, men de gjorde det mot ett San Jose Sharks som de egentligen inte hade sådär jättemycket otalt med och även om det var en fantastisk upplevelse, så var det likväl något som saknades.

Växjö liknar San Jose Sharks lite på det sättet.

I breda supporterkretsar är de rent hockeymässigt beundrade för sin prestation och kulturellt väldigt illa omtyckta för sin brist på tradition. I Karlstad och Skellefteå börjar det nog äntligen gro lite fientlighet, Karlskrona är också en potentiell rival. Men på många håll väcker de helt enkelt inte särskilt mycket känslor alls.

Ett av få ställen är just Jönköping och det är något att vårda ömt. Låt derbyhelgen börja.

Peter Sibner