Jag är en lögnare
När det handlar om rätt och fel så kan nog de flesta skriva under på att ljuga tillhör kategorin fel. Ändå gör vi det. Alla. Den som säger att hen inte ljuger, ljuger.
Som tonåring kunde jag ljuga för att imponera, jag har sagt att jag mår bra när jag mår skit, jag har sagt att något är jättefint hemma hos någon när jag egentligen undrade hur personen tänkte när han släpade hem det där. Svarta lögner och vita lögner. Jag har använt mig av hela färgskalan. Varför?
Jag har precis lagt ifrån mig boken Lögnaren av Per Grankvist. Som titeln säger så handlar det just om oss människor och våra lögner. Och Per Grankvist tar upp lögnen som en naturlig del av oss. Lögnens betydelse beror mer på syftet än innehållet. Ta exemplet i andra världskrigets Tyskland. När nazisterna knackade på dörren hos familjen som gömde judar i källaren. Gjorde de verkligen fel när de sa att de inte hade sett några judar?
Eller när du vet att någon ansträngt sig väldigt mycket för att se vacker ut inför en kväll. Även om du inte ser något vackert, så nog säger du Vad fin du är. Är det en lögn som skulle ses som ett brott mot det åttonde budordet?
Idag tar vi bilder som aldrig förr. Vi lägger upp statusrader som endast tar upp delar av sanningen. Bilderna tar vi från de rätta vinklarna, väljer ut, beskär och lägger filter på. Är det sanningen? Vi har till och med skapat en hashtag som visar att bilden talar sanning #nofilter.
Per Grankvist menar att vi ljuger för att bilden av oss ska stämma in med förväntningarna på oss. Och det är inget nytt fenomen. Man har sett att målningen som porträtterar kejsare Napoleons kröning i Notre-Dame 1804 inte stämmer överens med verkligheten. Napoleons ben var mycket längre på målningen än i verkligheten. Det var så omgivningen förväntade honom, som lång ståtlig och nästan huvudet längre än alla andra. Inte som det var egentligen, en man som var ganska kort i rocken.
Och det handlar inte bara om förväntningarna som finns på oss. Vi ljuger också för att passa in i sociala sammanhang. Som exemplet med att säga att någon är fin. Men även så är det roligare att lyssna på någon som vrider till en historia lite extra än någon som berättar rakt upp och ner. Det är roligare att vara på en fest där folk inte klagar på maten, berättar sanningar om varandra eller säger adjö för att det var så satans tråkigt. Är en sådan person på festen, tänk på rollfiguren Saga Norén i Bron om du behöver, då tänker vi kanske snarast att det är något fel på personen. Varför gör vi det? Att ljuga är ju fult.
Det kanske är så att vi inte ska säga till våra barn längre att det är fult att ljuga. Istället kanske vi ska lära dem att ljuga rätt.
Elisabeth Anderberg
