Jag curlar mina barn - och det har gått bra
När jag som 20-årig mamma, ensamstående i en storstad läste tidningarna så var jag övertygad om att bara genom att jag satt min son till världen så hade jag bidragit med ännu en brottsling till samhället. Det var så det var. Alla brottslingar hade en bakgrund där de vuxit upp med ensamstående mammor, ofta unga och de flesta hade vuxit upp i en storstad. Barnen fick klara sig själva medan mamman jobbade.
Jag var på riktigt lite nojig över det där. Att vara ung förälder innebar att många omkring hade fördomar om mitt föräldraskap. Så jag var engagerad i skolan, i hans idrotter, jag blev innebandytränare, jag skjutsade och lät hans behov komma före mina. Sedan fick jag ett barn till. Som jag gjorde detsamma med. Men då blev jag kallad curlingförälder och skulle på så vis förstöra mina barn.
Som det gamla ordspråket: Vart jag än vänder mig har jag röven bak.
2004 kom begreppet curlingföräldrar till Sverige på allvar. Rapport efter rapport visade att föräldrar som skämde bort sina barn skulle automatiskt göra dem till olyckliga individer som inte skulle klara en dag på egen hand i det vuxna livet.
Idag 12 år senare har det kommit flera rapporter som visat på det motsatta. Curlade barn klarar sig alldeles utmärkt. Bland annat så har boken Our kids. The American dream in crisis kommit ut skriven av Robert D Putnam. Boken handlar om växande inkomst- och utbildningsklyftor i USA, men den innehåller också delar av hur barn till curlande föräldrar klarar sig bättre i denna kris. Och de är lyckliga.
Ja tänker säkert många, det är inte svårt att lyckas om man har rika föräldrar som kan köpa hus i fina områden, betala för de bästa utbildningarna och har andra lika välbärgade kontakter som barnen kan få jobb hos.
Nej så är det såklart. Det finns de som har det lite enklare än andra, men det går sällan att betala för att ett barn ska bli lyckligt. Det krävs något annat. Ibland har föräldrar inte med lyckan i ett barn att göra över huvudtaget, men om de har det så handlar det inte om att man köpt en häst. Då handlar det mer om att föräldrarna engagerat sig i hästen och barnets intresse.
Ni som har läst mina tidigare krönikor vet om att jag är en så kallad hockeymorsa. Min yngsta son spelar hockey och det upptar mycket av min tid. Nej jag känner inte alltid för att stiga upp när klockan ringer 06.00 en lördag för att åka iväg på bortamatch. Men när sonen söker ögonkontakt under matchen bara för att se att jag är där då är det värt allting. När vi sedan efteråt kan prata om vad som hände under matchen, att han vet att jag fattar vad han snackar om eftersom jag var där. Det är också värt allting. Jag är övertygad om att det har bidragit till att vi också kan prata om allt annat i livet också. Han har förstått att jag på riktigt är intresserad av vad som händer omkring honom och därför så intresserar han sig tillbaka. Det är så man gör. Man engagerar sig i varandra. Man gör uppoffringar för varandra. I alla fall så är det så i min familj. I andra familjer är det något annat som funkar.
Jag har kommit så pass långt i livet så att jag gör det som känns bäst för min idé om uppfostran. Jag erkänner, jag är curlande förälder. Jag städar mina barns rum. Jag kräver inte att de ska sätta in i diskmaskinen, klippa gräsmattan eller annat innan de får gå ut till sina kompisar. Jag har en vuxen son som flyttat hemifrån och jag skickar en slant då och då till honom också. För det som varit det viktiga för mig att lära mina barn är: Var snäll mot andra människor. Och jag kan säga att mina barn har satt sig i dumma situationer ibland, men jag kan också stolt säga att de också är snälla mot andra människor. Och enligt mig så är det det viktigaste. Kanske mer nu än någonsin.
Så du som ny förälder som läser alarmrapporter om att det just du gör är fel. Ta det lugnt. Var du än vänder dig har du som sagt röven bak. Det viktiga är att du är medveten om det och att det är just där den ska vara.
Elisabeth Anderberg
