Jag säger upp mig – som mamma

Jag säger upp mig från det här jobbet som mamma! Eller ansöker i alla fall om tjänstledigt. Jag känner mig inte kompetent nog att utföra flera av de arbetsuppgifter som ingår i arbetsbeskrivningen. Lägg där till att arbetstiderna är horribla.

Jag lyckas inte genomföra de allra enklaste uppgifter så som att lägga barn i tid (ett barn vägrar somna och sitter rak i ryggen som en soldat i sin säng), verka för en demokratisk anda i hemmet (ett 10 centimeter litet lamm i tyg som bägge vill ha får tredje världskriget att bryta ut) eller få i dem kostcirkeln vid varje måltid (ett barn tuggar hellre på mina utspottade olivkärnor än att äta själva oliven).

Det känns som att någon med högre kompetens borde gå in och styra upp den här röran. Kanske kunde jag jobba 50 procent och då endast med enklare arbetsuppgifter så som att handla lördagsgodis, titta på film och skjutsa till lekkamrater.

Men jag är inte den enda trötta mamman på den här gården, ute i hagen går mor och son nordsvensk och betar grönt gräs. Både jag och hästen Elvan är mamma till varsin treåring. Jag har ytterligare ett barn, så mitt arbeta är ännu mer komplicerat. Ovanpå detta lämpar även Elvan av en del av sitt jobb på mig. Hon är som en av de där föräldrarna som tycker att skolan och lärarna ska uppfostra deras barn. För lärare är just vad jag är i detta fall. Jag ska utbilda hennes långbenta son till att bli en trygg och bra kör- och ridhäst. Men jag borde inte behöva uppfostra honom, den grunden ska föräldrarna lägga. Okej, hon är ensamstående mor och jag förstår att det är tufft att ensam uppfostra en avkomma. Men det är inte omöjligt, och hon kunde ju i alla fall anstränga sig lite.

Nu tänker ni kanske att hon är en sån där mesig förälder, en curlingmamma med låt gå-attityd. Men Elvan är motsatsen till mesig, hon är tuffare än Chuck Norris och Dolly Parton tillsammans. Stenhård vill säga. Men hon är inte så intresserad av att vara förälder. När sonen är jobbig försöker hon mest undvika honom in i det längsta, när det inte går längre och den där välkända bägaren rinner över då smäller det! Ingen liten smäll heller - två bakhovar rakt in i sidan på sonen. Pang bara!

Det där med att inte orka tag i något och sedan explodera i ilska kan jag visserligen relatera till, men jag vill påstå att jag i alla fall försöker vara pedagogisk.

Så tillbaka till det där med min avskedsansökan. Jag säger nog inte upp mig, men någon slags timvikarie vore bra. Gärna någon som kan jobba obekväma arbetstider och ta kvälls- samt nattpass, och gärna morgon med. Det vore skönt att vakna till framdukad frukost och påklädda barn. Hur kan det ta så lång tid att få på barn kläder? Det är ett mysterium. Jag förstod det inte innan jag själv fick barn, men det märkliga är att jag fortfarande inte förstår det. Klockan visar gott om tid tills vi måste åka, vi krånglar oss igenom ritualen påklädning och vips! Klockan visar att vi skulle varit på förskolan för en kvart sedan.

Det är ju en himla tur att jag älskar mina små avkommor mer än allt annat. Jag skulle nog inte få lika höga avelspoäng som Elvan (min exteriör är alldeles för dålig, med veka vrister och sned rygg), men lika hjärtskärande som hon gnäggar när vi är ute på en kort runda med sonen och lämnar henne ensam i hagen - lika stenhårt hugger det till i mitt hjärta när jag är ifrån mina barn och saknar dem.

Fast just nu är jag väldigt glad att de sover. Sovande barn är jag nämligen grymt kompetent att ta hand om.

Maria Lindberg