Min fantastiska kropp

Min kropp är helt enastående. Tänk vad jag utsätter den för, har utsatt den för, och kommer att utsätta den för. Ändå harvar den på, inte utan diverse problem, men ändå.

Senaste krämpan är ett intressant klickande läte i vänstra knäet när jag går uppför trappor. Inte när jag går nedför eller på plant underlag. Bara just när jag går uppför trappor. För några veckor sedan ackompanjerades detta av en isande smärta som ibland stack till som en kniv rakt in i knäet. Denna smärta kunde även passa på att dyka upp när jag skulle trycka på kopplingspedalen, så att jag helt enkelt tvingades låta bilen sakta rulla in till kanten i neutralt läge.

Jag beklagade mig för en vän om denna åkomma, varpå hon kvickt konstaterade att ”ja, du är ju en bit över trettio nu och då kommer allt sånt. Det är nog menisken, du får säkert operera den snart”. Jag har kommit upp i åldern där man måste börja byta till nya reservdelar.

Men kanske kan ändå knäet härda ut ett tag till. Smärtan har försvunnit, kvar är endast det klickande lätet. Och det kan jag leva med. Jag kan inte smyga mig på och lönnmörda någon som befinner sig några trappsteg ovanför mig. Men så länge de befinner sig nedanför mig eller på plant underlag så går det alldeles utmärkt att likt en ninja ljudlöst glida fram. Så jo, skulle någon vilja anlita mig som torped finns fortfarande möjligheten. Tills menisken ger sig helt.

I övrigt är min kropp fantastisk. Den har (med lite starthjälp av maken) tillverkat två personer. Burit på dessa människor i flera månader, sett till att de växt och utvecklats. Gjort så att de fått naglar, ögonfransar, navel, hjärta, lungor och armveck. Visserligen är min kropp, precis som min mentalitet, något otåligt lagd. Första barnet skickades ut i världen en och en halv månad för tidigt och andra barnet ville kroppen bli av med redan efter fem och en halv månad. ”Nu är det nog med daltande här inne i magen, ut med henne i verkligheten, hon klarar sig”.

Och det gjorde hon. Tack vare en sjuhelsikes kämparglöd och en fantastisk sjukvård.

Min kropp repade sig efter det akuta kejsarsnittet, och numera syns bara ett glatt leende ärr på magen. Så här snart fyra år efter yngsta dotterns dramatiska intåg i världen har till och med mitt hår börjat återställa sig till sin forna glans, efter att ha förvandlats till svinto genom den omilda behandling två omgångar med amning ger. Jag har aldrig haft så fint hår som under min första graviditet. Jag har aldrig haft så slitet hår som efter att ha ammat yngsta tjejen i ett år.

Jag har brutit nyckelben, gjort kullerbytta tillsammans med en häst i full galopp, fått hjärnskakning, erhållit mildare form av ryggskott, haft söndertrampade tår samt på olika sätt blåslagit min inte så imponerande kroppshydda. Men trots att min knappt 50 kilo lätta lekamen på olika sätt interagerar med 700 kilo tunga hästar på daglig basis, så är den ändå vid ganska god vigör.

Min kropp har klarat allt detta och jag vill härmed passa på att tacka den. Tack kroppen för att du finns där när jag behöver förflytta mig från A till B. När jag vill gå till köksbänken och sträcka mig efter godisburken, eller när jag i tidseffektivitetens anda borstar tänderna samtidigt som jag pulsar genom snön för att hämta tidningen. Tack för att du gör det möjligt för mig att krama mina barn varje dag och fotografera vackra bilder. Tack för att du kämpar på och, trots att jag inte alltid är så bra på att ta hand om dig, ändå fortsätter gå.