”Sveriges enklaste jobb”
För det kan vi konstatera med en gång. Inget lag i historien har någonsin vunnit en finalserie i bäst av sju matcher med den här segermarginalen. Det är för bövelen svårt att lyckas med ens i ett TV-spel. De som klagat på sociala medier över att finalen varit hopplöst ospännande har onekligen haft en poäng. Framåt sköt Lakers 20 mål. På 240 minuter finalhockey släppte Viktor Andrén in ett enda.
Och det var ju inte ens han som skulle stå.
I Skellefteå Kraft Arena stod två målvakter från Västergötland arm i arm på isen och hyllade varandra stort efter slutsignalen. Viktor Fasth kom hem till Sverige och Växjö för att vinna SM-guld med den klubb där karriären en gång tog fart, och det har han nu uppnått. Ändå behövde han inte spela en enda minut i finalmatcherna, och man tänker att det kanske lägger en del smolk i glädjebägaren? VM-guld bakom Henrik Lundqvist förra våren, och nu den otäcka skadan mot Malmö som öppnade dörren för Viktor Andrén att ta klivet fram på den stora scenen i Fasths ställe?
Men nä. Ett fungerande målvaktsteam är just ett team. Och 2 x Viktor berättade hur de jobbat tillsammans under hela säsongen. Viktor Fasth var bitvis helt lysande under den täta, tuffa semifinalserien mot Malmö och var mycket central i att hålla Brynäs stången i ett mycket viktigt skede av slutspelet. Han hade givetvis helst spelat finalerna själv, men efter Andréns fantastiska första tre finaler fanns inget annat än att han skulle fortsätta även i den fjärde.
Viktor Fasth har betytt mycket för Viktor Andrén, men också för Växjö som klubb. Det var han som vaktade kassen under de år då Lakers gick från poplag till legitim utmanare om en plats i Elitserien. Och att en spelare av den kalibern gjort Växjö till sitt hem, byggt hus där och skrivit på ett treårskontrakt efter en karriär utomlands är nog så viktigt för en klubb som inte anses ha mycket till historia och kultur att falla tillbaka på.
Vill man vinna SM-guld är det faktiskt lika viktigt att ta hand om återvändarna och lycksökarna som de unga talangerna.
Historiken må saknas, men nutiden och framtiden tillhör Växjö Lakers. Hit attraheras numera med lätthet de bästa utländska spelarna, både för att få en chans att vinna och för att trivas socialt med familjen under en sejour i ett främmande land. Det är något de många nordamerikaner och finnar som spelat i klubben bekräftat när jag pratat med dem – alla från Colby Armstrong till Tuomas Kiiskinen och Cory Murphy. Spelarna trivs i Växjö, fruarna trivs i Växjö och då går det ingen nöd på barnen och hundarna heller.
Till Växjö kommer unga spelare för att ta nästa steg i sina karriärer i en attraktiv hockeymiljö med bästa förutsättningar. Bara under förra året fixade Lakers NHL-kontrakt åt Calle Rosén, Philip Holm och Emil Pettersson – samtliga tre var spelare som får anses vara late bloomers, eller för den delen oputsade juveler. I år har de på samma sätt antagligen gjort NHL-spelare av Eric Martinsson och det skulle förvåna mig om inte också Joel Persson med sin fantastiska skridskoåkning, sitt fina lugn och sitt spelsinne renderat en hel del intresse.
Men redan för fyra år sedan gjorde Evertsson och Hallam en NHL-spelare av Dennis Rasmussen. Det har han inte glömt:
– Man kommer hem och alla tar emot en med öppnar armar. Vilket lag alltså. Jag kommer ihåg när de vann guld förra gången, man var hur glad som helst för grabbarna, och sen precis när jag pratat med dem på telefon så skulle de gå ut och festa. Det sa klick, och man satt själv kvar där på ett hotellrum i Texas.
Dennis minns rätt. Den 23 april 2015 var han mycket riktigt i Texas med Rockford IceHogs för att möta regerande mästarna Texas Stars i första rundan av slutspelet, medan gamla lagkamrater som Robert Rosén och Erik Josefsson firade SM-guld på Storgatan. Nu fick de fira tillsammans, och Rasmussen återgäldade fansens kärlek och klubbens förtroende genom att komma hem och spela in det SM-guld han drömt om sedan han lämnade Växjö våren 2014.
Rasmussen glänste inte med blixtrande målskytte och laserskarpa passningar som vissa andra under finalserien, men det behövde han inte heller. Han har i princip inte gjort ett enda misstag under sisådär 200 minuters istid. Och Rasmussen illustrerar så väl varför Lakers kunde gå igenom slutspelet med målskillnaden 50-13 och tolv segrar på 13 matcher: de hade i så gott som alla situationer skickligare spelare på isen än motståndarna. En av det här slutspelets största förgrundsfigurer var Robert Rosén, vid sidan av Erik Josefsson den störste kulturbäraren av dem alla. Fem mål och fem assist på fyra SM-finaler säger inte så lite om vilken kapacitet han har. Normalt sett är det en finalprestation som tio gånger av tio resulterar i Stefan Liv Memorial Trophy. Så inte nu, men det tror jag inte Robban bryr sig särskilt mycket om. Nu är det verkligen mission accomplished i Växjö för hans del.
En hel krönika om detta slutspel utan att nämna Elias Pettersson? Japp. Han får en egen krönika på onsdag.
Så till dess: grattis till guldet, Växjö Lakers. Sällan, kanske aldrig, har ett SM-guld varit så odiskutabelt och sett så enkelt ut.
