Tonårsmorsan
Debatten pågår konstant om föräldrars tid med sina småbarn. Vissa tycker att man ska vara hemma så länge som möjligt med barnen då de är små för att ge dem en grundtrygghet. Andra tycker att barn ska gå i förskola för att få det sociala spelet tidigt. Om detta tvistar de lärde. Och möjligen kan jag tycka att det även har med barnets personlighet att göra.
För egen del så har jag valt att jobba när barnen var små. När min äldste son föddes hade jag tre jobb som jag pendlade mellan och han var antingen på förskolan eller med mig på jobbet. Det var inget jag valde vid tidpunkten utan då var det ett måste. Men även om det inte skulle ha varit ett måste så kan jag erkänna att jag skulle nog ha valt det ändå.
Jag var helt enkelt inte en bra småbarnsmamma. Eller bra och bra. Jag tänkte att barnet hade det bra med massor av folk omkring sig. Faster Marie och Farbror Mikael som alltid ställde upp. Kusinerna Sebastian och Sofie. Och sedan hemma i Småland fanns mormor och moster Stina med kusinerna med dörren öppen. I Götene fanns alltid morbror Pelle beredd. Och i Skarpnäck fanns faster Mie och kusin Anton med nya upptåg varje dag. Jag hade alltid folk som kunde ställa upp medan jag jobbade. För jobba bör man annars dör man.
När jag fick min andra son var jag likadan. Jag hade flyttat hem till Småland igen och han hade en pappa som var mer hemmapappa än jag var hemmamamma. Perfekt tyckte jag och jobbade på. Klättrade sakta men säkert på karriärstegen. Jobba bör man annars dör man.
Och så pågick det. Jag tror inte att mina barn har tyckt att jag varit en frånvarande mamma. Trots att jag stora delar av deras liv varit ensamstående. Men med handen på mitt hjärta så har diskussionerna kring matbordet troligtvis handlat mer om mitt yrkesliv än om deras vardag. Och för det kan jag skämmas idag.
För nästan exakt ett år sedan kom jag till en brytpunkt i livet. Ett avslut på ett jobb tvingade mig till eftertanke. Jag satte mig ner och gjorde en lista på plus och minus över mitt liv. Min vän Tuva hade under flera år tjatat om dessa listor jag måste göra. Men som jag aldrig gjort. Vad är viktigt i mitt liv?
Familjen. Självklart är familjen viktigast för mig. Mina barn. Min sambo. Hans barn. Hans barnbarn. Men för att jag ska komma till min rätt med alla dessa människor så behöver jag jobba. Jag fungerar inte utan jobb. Oavsett om jag skulle ha varit mångmiljonär så måste jag få jobba och utveckla mig själv. För att tala flygplansspråk, jag måste ta på mig min egen gasmask först innan jag kan hjälpa andra.
Men. Det jag kom fram till i mina listor var att jag vill inte sitta där med min gasmask om jag missar tillfället att hjälpa de mina i tid. Min yngste son var vid detta tillfälle 13 år. På väg till sina 14. Jag började tänka på mig själv i den åldern. Alla tankar. Alla funderingar. Alla orättvisor jag ville bekämpa. Och då kom jag på, det är ju nu jag behövs som mest. Att finnas där vid hans sida när han är tonåring. Det är nu jag kan använda mig av min livserfarenhet för att matcha hans tankar. När han var sex månader behövdes det mest närhet och kärlek vilket hans pappa och bröder gav honom i mängder. Men nu. Jag kan finnas där vid köksbordet när han kommer hem från skolan. Jag kan läsa av hans ansikte hur han mår. Jag kan engagera mig i hans idrott, lära känna hans vänner, se till så att han inte hamnar snett. Stötta honom om han hamnar snett.
Kanske är det så att barnen behöver sina föräldrar allra mest då de är tonåringar? Inte då de är i åldern 0-6.
Det ena behöver inte ta ut det andra. Men för mig blev det självklart. Jag behövs nu. Min yngste son är på väg in i vuxenlivet och det är fan inte lätt. Jag vill finnas där för honom då.
Jag tog valet att starta eget. Att jobba hemifrån och kunna styra mina egna tider. Det har inte gett Amaroneviner och oxfilé till middagarna. Men det har gett en nära relation med min närmaste. Vilket smakar bättre än något annat.
Jobba bör man. Ändå dör man.
Elisabeth Anderberg
