Vem har rätt att säga nej till SD
Det har nu snart gått en månad sedan Grand Hotel i Stockholm gick ut och pudlade efter att ha haft Sverigedemokraterna som gäster på hotellet. Partiet hade en gala där och i efterhand, efter hård kritik, gick VD:n Pia Djupmark ut och sa att man hade gjort fel som lät Sverigedemokraterna hålla sin gala på hotellet. Varför då?
Återigen hänvisar jag till en bok jag läst. Det vi kan stå för av Geir Lippestad. Mannen som var försvarsadvokat åt Anders Behring Breivik efter hans attacker i juli 2011.
När Geir Lippestad fick det där samtalet som skulle förändra hans liv sa han omedelbart nej. Aldrig i livet att han skulle försvara en man som begått något av det värsta man kunde göra mot mänskligheten. Men då han tog upp det med sin fru som arbetar inom sjukvården så sa hon till honom: Vad är du för människa? Du har blivit försvarsadvokat för att se till att alla får den rättsprocess de har rätt till enligt lag. Och så tackar du nej för att du anser att personens handlingar är fel. Han har väl fortfarande rätt till en rättvis process i rätten? Om det kommer in en patient till mig så frågar jag aldrig vad personen har begått för brott, vilka han eller hon röstar på eller vad de har för livsfilosofi. Jag ska uträtta mitt jobb och så ska även du.
Som vi nu vet i efterhand så gjorde Geir Lippestad sitt jobb. Och fick betala för det genom att ständigt få stå till svars för att han gjorde det. Även hans familj fick stå till svars.
Jag tänker ofta på familjen Lippestad när det handlar om demokratifrågor. De blir liksom symboler för spetsen av demokrati. Alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt och ha rätt till samhällets tjänster.
Nu i veckan kommer Kakan Hermansson till Växjö för att prata om sin bok och det kommer troligtvis att bli en del frågor kring hennes uttalande om poliser (hon tyckte en gång i tiden att poliser skulle sluta tycka synd om sig själva i och med Malexandermorden och så tyckte hon att de var svin som försvarade högerextrema partier som demonstrerade) och självklart hennes djupaste ursäkt till desamma. Debatten kring Kakan har kommit att handla om hennes uttalande mot poliserna mer än själva frågan. Poliserna kanske inte tycker att det är så jävla roligt att ställa sig och försvara personer som tycker helt motsatt deras egna åsikter. Men det är deras jobb. Alla ska ha rätten att säga sin åsikt i en demokrati och ha rätt till samhällets tjänster.
Nu kanske inte hotellservice tillhör området samhällstjänster. Men det är fortfarande intressant. När jag var journalist på Smålandsposten klädde jag mig under en dag i kläder som vi kopplar till romer. Jag hade en lång svart peruk och stora smycken. Alltså nidbilden av en rom. Men jag utgav mig inte för att vara någon annan. Jag använde mitt riktiga namn, ljög aldrig om vem jag var. Jag hade bara andra kläder på mig än vad jag brukade ha. Ett av testerna vi gjorde under dagen var att jag ringde till ett hotell i Växjö och frågade om de hade några lediga rum för natten. Det hade de och jag var välkommen. Men när jag kom dit så hade de plötsligt gjort fel i bokningarna och jag kunde tyvärr inte få något rum. Fem minuter senare ringer min kollega till hotellet och frågar efter rum och det finns flera lediga.
Jag blev alltså stoppad till ett rum på grund av hur jag såg ut och vad personalen hade för åsikter om sådana som såg ut som mig.
Kanske med all rätt? På samma sätt som det kanske var med all rätt som Grand Hotel bad alla sina kunder om ursäkt för att de hade haft Sverigedemokraternas gala på sitt hotell. Men var går gränsen? Vem ska ha rätten att utesluta den ena eller den andra från samhället? Ska den privata sektorn alltid ha rätt att göra som de vill och den offentliga alltid behandla alla lika?
Det är många intressanta frågor. Men framförallt viktiga. För det handlar om demokrati. Och den gäller, just det, alla. Eller?
Elisabeth Anderberg
