Peter Sibner: Livet efter Rosén?
Det låter otroligt när man tänker på det, men det skulle kunna vara så att Robert Rosén gör sin sista säsong i Växjö Lakers.
Vi ska börja med att slå fast att Robert Rosén utan tvekan gjort sig förtjänt av ett riktigt fett och snuskigt lönsamt KHL-kontrakt så här på andra halvan av karriären. I början av januari kommer ”Robban” spela sin 500:e match i Växjö Lakers tröja, och det är inte många svenska hockeyspelare som kommer upp i ett sådant lojalitetsfacit nu för tiden.
Det var Roger Melin och Anders Gozzi i AIK som gjorde Rosén till en stjärncenter i SHL. Eller i ärlighetens namn var det ju främst Rosén själv, men det var när han snappades upp av AIK efter en godkänd säsong i ett fiaskobetonat Modo som det verkligen lyfte. Jag minns så väl när jag satt i gamla Växjö Ishall och såg Lakers slå Modo på straffar på vägen mot Elitserien. Rosén var bänkad och ryktena gjorde gällande att han redan då gjort klart med en ny SHL-klubb. I hans blick syntes det också rätt tydligt att han inte var direkt jättesugen på att hoppa ut på isen och sänka Lakers planer på avancemang. Att bänka honom där och då var kanske rentav ett av de klokaste besluten Challe Berglund fattade den säsongen.
Lakers gick upp, men Rosén var klar för AIK och trivdes som fisken i vattnet på Hovet. Inte minst då i par med Rickard Gynge och Dick Tärnström i powerplay. Han vann hela poängligan, sköt laget till en sjunde avgörande semifinal mot Skellefteå och AIK-fansen hade fått en ny hjälte.
Fast inte särskilt länge.
Roger Melin var klar för Linköping, Rickard Gynge skrev på för Dynamo Moskva och Viktor Fasth fick NHL-kontrakt med Anaheim Ducks. Samtidigt längtade Rosén av framförallt familjära skäl hem till Växjö. Att en ny stormakt inom svensk ishockey dessutom var i vardande kunde han inte gärna veta där och då.
Men så blev det.
”Robban vill hem”, var Henrik Evertssons kommentar till den soppa som uppstod när det stod klart av Rosén var på väg att bryta kontraktet med AIK.
De andra AIK-hjältarna lämnade för pengar, ära och berömmelse. Robert Rosén, kanske svensk hockeys vänligaste och mest ödmjuka spelare genom tiderna, längtade hem. För egen del fick poängligavinnaren Rosén inte ens mycket till löneförhöjning under första året, men AIK fick fem miljoner kronor för det brutna kontraktet. Ändå var det Rosén som fick bära hundhuvudet och tvingades utstå mycket spott och spe.
Lite obegripligt, egentligen.
Första gången jag träffade Robert Rosén var när han som 13-åring började i min nybörjarkurs på Alvesta Golfklubb. Redan då uppförde han sig betydligt mer vuxet än de jämnåriga vildar som ingick i gruppen, och hans tävlingsfokus och bolltalang var väldigt uppenbara egenskaper. Genom åren har jag sedan träffat och intervjuat honom i alla skeden av karriären – från poängfesterna och de högljudda semifinalerna på Hovet, via den svaga första säsongen i Lakers när ingenting ville fungera. När jag sedan träffade honom ute på isen efter Lakers SM-guld visste jag inte vad jag skulle fråga honom och tappade målföret fullständigt. Jag bara stod där som ett fån.
”Det är lugnt”, sa han och skrattade.
Ett SM-guld, en poängligatitel och något dussin landskamper på meritlistan har knappast förändrat honom. Just nu leder han SHL:s bästa kedja i ligans bästa lag, men han är fortfarande ligans snällaste och mest ödmjuka spelare. Min kollega Mårthen Bergman släppte i förra veckan en SHL-podd med Robert Rosén, och den säger ganska mycket om hur han är som människa. I den podden berättar han att anbuden från KHL varit många genom åren och att det var nära en lukrativ övergång när kontraktet med Växjö gick ut i somras. Men Rosén säger att det i slutändan inte känts särskilt rätt givet familjesituationen. Borta bra, men hemma bäst.
Men det finns också en anledning till att kontraktet skrevs på ett år. Hur det går för Lakers i vårens slutspel tror jag blir helt avgörande. Vinner de ännu ett guld med Rosén som centerstjärna kan vi nog ha sett det sista av honom i en Växjö-tröja på ett bra tag. Även om pengar är sekundärt i den Rosénska världen så kvarstår fortfarande faktum: tre säsonger i KHL skulle innebära i runda slängar 15 miljoner kronor på sparkontot. Det finns ytterst få spelare i svensk hockey som efter två SM-guld i samma klubb skulle välja tryggheten framför ett sådant kapitaltillskott.
Det skulle väl i så fall vara Robert Rosén, då.
