Mitt misslyckande som supporter
Skandalscener utspelades nyligen på Myresjöhus Arena. En busslast med övertända skåningar skulle heja fram sitt favoritlag Landskrona BoIS, men skämde ut sig å det grövsta. Den så kallade supporterkulturen har onekligen en del mindre trevliga sidor. För egen del fick jag min beskärda del i Helsingborg våren 1996.
Supporterkulturen kan vara underbar i sin anda av gemenskap, lojalitet och kampanda. Men den kan också gå till överdrift. En Tingsrydsupporter i min hemtrakt förbjöd exempelvis sina två döttrar att gå på Melodifestivalen i Växjö eftersom evenemanget ägde rum i fiendeland, det vill säga i Växjö Lakers hemmaborg, Vida Arena. Nu kompenserade han förvisso dem genom att köpa två biljetter till deltävlingen i Malmö istället, men ändå..
Fotbollen har genom åren haft sina återkommande utbrott av huliganism. Så sent som härom helgen drabbades Växjö då ett gäng mindre begåvade Landskrona-supportrar löpte amok både på stan och inne på Myresjöhus Arena. De lyckades både skämma ut sig själva och sitt favoritlag. Min egen erfarenhet av extrem supporterkultur inskränker sig till en resa till Olympia i Helsingborg 1996. En av mina klasskamrater på gymnasiet, Benne, var hängiven Djurgårdssupporter och lockade med mig till fotbollsmatchen Helsingborg-Djurgården. Väl framme i den skånska metropolen skyndade vi till pubarna vid Knutpunkten för att kunna festa och umgås med Blue Saints, som bestod av de mest fanatiska DIF-anhängarna. Vi möttes av en massiv ljudvägg med hesa och berusade röster som vrålade kampsånger, ackompanjerade av skrammel från glas som tömdes, skålades eller krossades. Vid ett av borden satt tre Stockholmskillar i 20-årsåldern, som slitna men stolta, berättade att de befann sig på en tiodagarsturné i landet för att följa sitt älskade Djurgården. Jag har bränt 20 000 kronor på den här resan redan. Det är värt vartenda öre, förklarade en av killarna medan han kysste sin Djurgårdentröja. Jag gör allt för Djurgården, tillade han något överflödigt. Sen sjöng de sina ramsor som innehöll ungefär 50 procent kärlek och 50 procent hat. Jag och Benne följde fansen upp mot Olympia. Jag har aldrig varken före eller senare känt mig så övervakad. Polisinsatsen var massiv. Patrullerande, körande och ridande poliser såg till att den skrävlande hopen av berusade DIF-supportrar inte beblandade sig med vanligt, anständigt folk. Några skrek glåpord mot den skånska befolkningen, som svarade med att kalla djurgårdarna för apor i bur. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att försöka bryta mig ur fångenskapen. I ett obevakat ögonblick vid ankomsten till Olympia smet jag undan och anslöt mig diskret till fiendesidan, det vill säga Helsingborg-klacken.
Mitt byte visade sig vara ett bra val. Helsingborg vann nämligen matchen med 2-1. När jag skulle lämna arenan hamnade jag precis framför Benne, som resolut drog in mig i Blue Saints-tåget, som nu utgjorde en bitter och hatisk skara av förlorare. Nere vid Knutpunkten tog vi farväl av stockholmarna som fortsatte sin odyssé. Jag såg dig inte under matchen, påtalade Benne. Jag stod i Helsingborgklacken, erkände jag en aning förläget. ÄR DU HELT GALEN??? DU KUNDE JU HA BLIVIT LYNCHAD!, utbrast Benne och skakade förebrående på huvudet. Jag hade visat mig vara en oduglig supporter.
