Premiär för älskad saga

Magazinet besöker repetitionerna i Katedralskolans aula inför lördagens premiär av Bröderna Lejonhjärta. Musikalen spelas först på Katedralskolan för att sedan som final ges tre kvällar på rad i Växjö konserthus. Det är en stor ensemble som intar scenen. Totalt handlar det om 57 elever som ger liv åt Astrid Lindgrens dramatiska saga om livet efter döden. Huvudkaraktärerna, Jonatan och Skorpan, spelas av Elias Wallin och Lina Larsson. Trots sin ungdom har de redan hunnit medverka i flera stora teateruppsättningar, bland annat var de i fjol med i Dramatörernas musikalföreställning Little Shop of Horror. Bröderna Lejonhjärta är dock en ny erfarenhet.

– Vi blev först förvånade när beskedet kom. Det var ett oväntat val. Bröderna Lejonhjärta är en ganska ny musikal och vi blir första skolan i Sverige som sätter upp den, något som gör det extra spännande!

Bröderna Lejonhjärta är en ganska mörk berättelse som innehåller teman som sjukdom, död, förräderi och förtryck, men som också innehåller ljusa inslag som syskonkärlek, hopp och mod. I centrum finns bröderna Jonatan och Skorpan, som spelas av just Elias och Lina.

– Det är en saga om ondska kontra godhet, men framför allt är det en berättelse om den starka relationen mellan två syskon. Deras längtan och samhörighet är det som driver handlingen framåt. Flera gånger rycks de bort från varandra och kämpar för att kunna förenas igen. De lever för varandra.

I berättelsens inledning lider Skorpan av TBC och ligger för döden. Han tröstas av brodern Jonatan som berättar att de efter döden ska återförenas i paradiset Nangijala. Sedan inträffar en våldsam brand där Jonatan räddar Skorpan men förolyckas själv. Två månader senare dör så Skopan i sin sjukdom och de återförenas som utlovat i Körsbärsdalen i Nangijala, en plats som dock inte riktigt är så rosenskimrande som Jonatan har målat upp.

– Nej, allt är inte så idylliskt. Ondskan lurar borta i Törnrosdalen som ockuperas av envåldshärskaren Tengin.

De delvis mörka stämningarna i berättelsen kontrasteras effektfullt mot den vita, ljusa dekoren.

– Scenografin är inspirerad av The Hunger Games.

Musikaliskt, hur skulle ni vilja beskriva Bröderna Lejonhjärta?

– Det musikaliska anslaget påminner mycket om Kristina från Duvemåla. Musiken är berörande och speglar berättelsen på ett bra sätt. Vi har en stor orkester med både stråkar och blås som skapar storslagna stämningar.

Med den stora ensemblen finns även förutsättningarna att skapa mäktiga scener.

– Ja, i några scener medverkar alla 57 i ensemblen, så det är fantastiskt!

Nu dagarna innan premiären lever Elias och Lina med musikalen mer eller mindre dygnet runt.

– De stunder vi inte står och övar på scenen så sitter vi och läser manuset.

Vad är det som lockar med scen- och teaterlivet?

– Det har jag ofta grunnat ofta på. Jag tror det är känslan att kunna möta och beröra publiken. Den där direkta publikresponsen är väldigt häftig, säger Elias.

– Ja, just att både kunna beröra publiken och även sig själv. Man lär sig mycket om sig själv när man går in i olika roller. Och någonstans så måste man dessutom tycka om att vara i rampljuset. Jag menar, det är ju en utsatt position att gå ut inför en publik på 400 personer och blotta så mycket av sig själv, säger Lina.

Nervositet inför premiären hör till, det är en positiv signal om att det faktiskt är på allvar, menar både Elias och Lina. Nu finns det ingen återvändo längre.

– Jag hoppade av Luciatåget i årskurs sex genom att skylla på sjukdom. Jag ångrade mig efteråt och lovade mig själv att hädanefter alltid fullfölja det jag gett mig in på. Det är en av mina heliga grundprinciper, berättar Lina.

– Och även om det är nervöst innan vet man någonstans att man kommer njuta på scenen inför publiken. Då kommer belöningen, säger Elias.

Har ni några ritualer innan ni går upp på scenen?

– Jag är ganska skrockfull. Innan premiären exempelvis vägrar jag säga tack när folk önskar mig lycka till, säger Elias.

– Jag har en speciell sånguppvärmning där jag står och flämtar i ett hörn. En del av mina medspelare brukar bli oroliga och tro att jag håller på att svimma. Sen har jag en viss fixering vid tider. Jag ska sminka mig i logen vid före ett visst klockslag, annars inbillar jag mig att allt kommer gå åt skogen, säger Lina.