En psykisk mancold
I fredags kollade jag på Skavlan och såg intervjun med Anne Lundberg och Sofia Helin som berättade om sin kommande serie ”30 liv i veckan” som handlar om självmord.
De berättade om myten som säger att ju mer man pratar om självmord desto mer triggar det personer att begå desamma. Forskning visar det motsatta. Ju mer vi pratar om psykisk ohälsa desto fler liv kan vi rädda.
Anne Lundberg sa det så bra. Vi har inga problem med att söka hjälp och berätta om dödliga sjukdomar som cancer till exempel. Men så fort det handlar om psykiska sjukdomar så håller vi dem för oss själva.
Varför?
Jag har flera gånger velat skriva en krönika om detta men stoppats eftersom jag varit rädd att det skulle påverka mitt liv efteråt. Tänk om ingen vill arbeta med mig efter att jag berättar? Tänk om folk blir rädda för mig om jag säger att jag ibland mår dåligt psykiskt?
Samtidigt så kan nog alla mina arbetsgivare jag har haft intyga att mina sjukdagar varit väldigt få. Jag satt en gång hos en läkare som ville sjukskriva mig för depression då jag svarade: Nej. Jag sjukskriver mig hemma istället.
Och så gjorde jag. Jag gick till jobbet preparerad med nya antidepressiva medel. Log och låtsades som om allt var som vanligt. När jag kom hem föll jag ihop i en hög och grät tills det var dags att stiga upp igen.
Allt för att slippa berätta om vilken sjukdom jag led av.
Att vara sjuk i psyket behöver inte innebära att du är det konstant. För min egen del hänger det ihop med mina hormoner ganska mycket. Men också hur jag sköter mig. Alkohol, för lite sömn och för lite motion påverkar mig till det sämre. Lägg till pms på det och jag har en psykisk mancold. Med det inte sagt att detta på något sätt skulle vara en sjukdom som endast drabbar kvinnor. Även män drabbas av psykisk ohälsa. Men mancold har blivit ett begrepp för att göra ett sjukdomstillstånd till något annat än vad det är. Därför tycker jag att det passar in på psykisk sjukdom. Det är en sjuka som vilken som helst. Inte värre eller lättare. En sjukdom.
Idag har jag lärt mig detta, jag känner igen tecken på att det är på väg. Vet vad jag själv kan göra för att förebygga. Jag berättar för min sambo om jag hamnar i obalans, precis som att jag berättar när jag har feber. Och han vet hur han ska stötta mig. Exakt på samma sätt som jag vet hur jag ska stötta honom när han är förkyld, har feber, ont i ryggen eller annat.
Jag har också fantastiska vänner varav en del vet exakt eftersom de själva mår psykiskt dåligt ibland. Alla kanske inte har en sådan tur att de har vänner som kommer mitt i natten mellan en söndag och måndag eftersom jag ringer efter hjälp. För det hjälper.
Faktiskt så går det över fortare när man kan berätta om det istället för att försöka dölja och gråta i smyg. Det är helt okej att vara mentalt förkyld ibland. Jag ser det så idag, som en mental förkylning när det kommer. Ibland är det värre och går över till en mental ilsken influensa. Men det finns hjälp.
Idag vet jag att jag ibland blir sjuk. Precis som att andra blir förkylda blir jag ibland förkyld i psyket. Det är okej. Det är inte en sämre sjukdom och den kan bli allvarlig precis som somatiska sjukdomar kan bli.
Men det alla sjukdomar har gemensamt är att de ofta kan botas. Bara vi berättar att vi har dem. Det är först då vi kan bli hjälpta.
Elisabeth Anderberg
