Sommar på torpet
Semestertider hägrar och därmed diverse resplaner. För egen del tänker jag mig i sommar utflykter till bland annat Borgholm, Åstol och Båstad. Men självklart också lugna stunder på torpet vid sjön Åsnen. Fast lugna är kanske fel ord. Märkliga saker inträffar ju även i den småländska idyllen.
Ända sedan begynnelsen, det vill säga min egen begynnelse, har jag spenderat stora delar av sommaren vid sjön Åsnens östra strand. Här har det genom åren bjudits på solsken, regnrusk och åskoväder samt såväl infernalisk myggplåga som himmelska grillkvällar. Många människor och händelser har passerat revy. Kompisen Nykan blev till exempel mer än lovligt snurrig en stekhet julidag 2001 och trillade hejdlöst ner i plurret. Det är hans enda bad på 32 år. En historisk händelse således. Här på torpet fick jag också lära mig läxan att livet inte alltid är rättvist. Efter att jag och kompisarna förgäves försökt få upp en stor fisk under hela juli månad 1991 så kom grannen från Väckelsångs på tillfälligt besök och råkade få en gammelgädda på 17 kilo på kroken på så gott som första kastet. Han hade inte ens håv med sig. Mitt intresse för fiske har egentligen aldrig återhämtat sig efter det.
Det bästa med sommarlivet på torpet är de härliga stunderna på stenhällen vid sjökanten och de långa simturerna runt öarna. Oftast råder ett befriande lugn. Men det sker undantag. En gång ute på vattnet kom en pojke åkande förbi, förtvivlat fastklamrad på en uppblåsbar söderhavsö. Han hade tagit sig ut från badstranden en kilometer längre bort och sett fram mot en livsnjutande stund på sin uppblåsta gummiö, men överraskats av kraftiga sydvindar som ohjälpligt fört honom ut i riktning mot Jätfjorden. Pojken räddades. Fast paradisön försvann för evigt.
Turister från kontinenten älskar Åsnen och dess natur. Ofta har de slagit läger på vår gräsmatta intill sjön. Helt okej om de frågar först och inte är alltför högljudda. Men härom sommaren när flödet av ovälkomna turister blev alltför intensivt uppmanade jag min syssling att komma på campingbesök. Han är nämligen en lång och reslig man som åtminstone vid den här tidpunkten hade en stor rödhårig kalufs och ett mycket yvigt skägg. Dessutom tog han sig gärna några rejäla groggar och bolmade frenetiskt på cigaretter. En kväll när en holländsk barnfamilj på sju personer kom cyklande och förtjusta hade valt ut vår gräsmatta som sin campingplats klev min syssling ut ur sitt tält rejält i gasen samt med en rykande cigarettfimp i käften, snor i skägget och en halvgalen blick. Holländarna vände om och flydde för livet. Jag har inte sett dem sedan dess.
Många gånger välkomnar jag besök utifrån. När två försynta tyska scouter, en pojke och flicka i tioårsåldern, dök upp och frågade om de fick slå upp sitt tält svarade jag ja. På kvällen när jag kom tillbaka efter en cykeltur fick jag en smärre chock. Hela gräsmattan hade förvandlats till ett gigantiskt scoutläger. Mellan 70 och 80 ungdomar grillade, badade, sjöng och levde livet. Där lärde jag mig en nyttig läxa. En scout kommer aldrig ensam. Inte ens två stycken.
