Nu finns inga ursäkter

Det har gått ganska precis ett halvår nu sedan jag stod och pratade med Sam Hallam vid SHL:s upptaktsträff i Stockholm. Andemeningen då var att Växjö behövde bli lite tuffare och mer obekväma att möta, en läxa Hallams tränarstab fått lära sig med all önskvärd tydlighet under fjolårets kvartsfinaler mot Malmö.

Lakers blev helt enkelt söndercheckade, sönderarbetade och när allt kom till kritan så visade det sig att den skickliga och skridskostarka seriesegraren inte heller var särskilt svåra att läsa sönder. När en trio nyckelspelare dessutom städade ur sina tillhörigheter från Vida Arena med färska NHL-kontrakt i bakfickan stod det klart att Henrik Evertsson hade ett rätt digert sommarjobb framför sig.

Evertsson kan inte få annat än högsta betyg för det jobbet. Men det gick kanske inte till riktigt som vi trodde.

Huvudfigurerna i den nya uppställningen på schackbrädet där och då i september var backen Daniel Rahimi, målvakten Viktor Fasth och forwarden Martin Lundberg. Med gott om muskler, ligans ondaste blick och en viss dos elakhet fick den utanför isen så sympatiske Rahimi följa med till Stockholm och symbolisera Växjös nya satsning på en mer skräckinjagande defensiv. Och trots många tunga spelarförluster menade den samlade skaran av mina kollegor att Växjö nog skulle kunna utmana Frölunda i toppen, med Janne Pesonen som lagets förväntade poängkung och Elias Pettersson som en högintressant junior med god potential att producera även på SHL-nivå. Skickliga och snabba, ja visst. Men för första gången fanns klubbens mest profilstarka nyförvärv på målvaktspositionen. Med Martin Lundberg var de dessutom klart bättre rustade för att vinna dueller i sarghörnen och framför motståndarkassen.

Men den här säsongen har ju inte handlat särskilt mycket om Rahimi, Fasth och Lundberg.

Givetvis ingen skugga över någon av dem, de har alla skött sina respektive uppgifter med bravur. Lakers slog in på vinnarvägen redan från början och har egentligen inte haft någon svacka på hela säsongen. Men sedan den där upptaktsträffen i september har de värvat Noah Welch, Brendan Shinnimin, Dennis Rasmussen och Andy Miele. Om man därtill lägger att tilltänkte åttondebacken Joel Persson under Rahimis rutinerade vingar stått för ett av seriens största genombrott i mannaminne så kan man med fog hävda att Växjö förstärkts med en hel förstafemma av yppersta SHL-klass sedan analyserna i september.

Elias Pettersson är ju ett kapitel för sig. Han förtjänar egentligen en egen krönika, och det har han ju också fått några stycken under säsongen. Vi nöjer oss med att konstatera att han sett till poängproduktion är den bästa junior som någonsin spelat i högsta ishockeyserien i Sverige. Han har spelat avgörande matcher på stora scener tidigare under säsongen – får han äntligen vinna nu?

Växjös kurva började bra och fortsatte stiga. Ett redan på förhand bra lag har längs vägen bara blivit bättre, på isen såväl som i omklädningsrummet. En serieseger med 21 poängs marginal innebär att dagens Växjö Lakers är det mest överlägsna lag vi sett sedan 2002 års upplaga av Färjestad.

Det laget gick obesegrat genom hela slutspelet och vann vad som antagligen är det minst intressanta SM-guldet i Elitseriens historia. Bland annat gjorde de 13-0 på HV71 i de sista två semifinalerna och krossade Modo i en av finalerna med 7-2.

Det här kan givetvis inte Växjö vänta sig att göra om. Konkurrensen är vassare idag, hockeyn är snabbare och bättre och inte minst slutspelet har visat sig kunna bjuda på klart mer överraskningar. Flera lag i toppen av SHL har vapen som alla kan skada Växjö. Skellefteå, med den hypervassa förstakedjan. Frölunda, som vaknat till liv och aldrig går att räkna bort. Och givetvis Djurgården, som har plusstatistik på Lakers genom historien och definitivt under den här säsongen visat sig vara det stora, röda skynket för Hallams gäng. Inga två klubbar representerar så vitt skilda saker som Växjö och Djurgården, och rent supporterpolitiskt skulle det bli ett väldigt intressant finalmöte mellan handklappor i landsbygd och snart hundra år av hockeyhistoria i huvudstaden.

Pressen på Växjö inför hemmapremiären i Vida är stor, men det är där klubben vill vara och det är i den positionen alla vinnarlag förr eller senare måste befinna sig. Det är egentligen inte ens något att prata om. Skulle Lakers snubbla ut ur en kvartsfinal i år igen kommer ingen inom klubben att skylla på att pressen blev övermäktig, även om det naturligtvis kommer att bli en vinkel utifrån. Visst kan det väl också vara behagligt att likt 2015 vara en underdog som kan slå mot en favorittippad motståndare och bli en bra story i kvällstidningarna under slutspelets gång, men jag menar att hundra procent av alla tränare och sportchefer betydligt hellre väljer att ha seriens klart bästa lagbygge till sitt förfogande. Samtidigt: det är svårt att vinna SM-guld. Minns att Skellefteå under sin era som hockeyns haussade stormakt faktiskt bara vann två stycken, trots sex raka finaler och en handfull seriesegrar.

Men det finns inga ursäkter. Växjö Lakers har varit solklart bäst i sex månader, och nu behöver de bara fortsätta att vara det under de sex veckor som verkligen betyder något.