Peter Sibner: Åtta segrar kvar
Brynäs i kvartsfinal var den lättaste lottningen Växjö Lakers kunde få, både matematiskt och rent subjektivt. Men frågan är om kvartsfinalerna kanske ändå var det största hindret på vägen mot guldmedaljerna?
Missförstå mig nu rätt. För att vinna SM-guld måste ju Växjö vinna två serier till mot lag som är klart bättre och friskare än vad Brynäs var. Under alla omständigheter tvingas de till en semifinal där motståndaren har fina minnen av Växjö. Färjestad 2014. Skellefteå 2016. Malmö 2017. Alla tre har skickat Lakers på golfsemester sist det begav sig.
Men kvartsfinalen utgör den värsta ångesten för ett lag som är så favorittippat som årets Växjö har varit, speciellt så som systemet med åttondelsfinaler fungerar. Efter en veckas vila som föregåtts av jogging in på upploppet ska man plötsligt stå upp och programenligt avfärda ett lag som redan vunnit ett par holmgångar och kanske spelat skarpa matcher sedan juluppehållet. När motståndaren dessutom har en hel femma på skadelistan och kommer till spel med en handfull juniorer som inte ens fått sina namn på tröjorna? Ja, då finns det inget annat än ett bottenlöst fiasko och en lång sommar av elaka hån att vänta om man misslyckas.
Lakers hade dessutom haft det lite trassligt med kvartsfinaler mot sämre lag på sistone. Mot Örebro var de bara sekunder ifrån en sjunde avgörande. Mot Linköping hamnade de i underläge med 0-2 i matcher innan de fick ordning på det hela. Och ifjol låste det sig totalt. En 5+20 för boarding, en dålig studs i fel läge eller en motståndarmålvakt som får gummimagneter i magplattan kan glöda på denna tvivlets brasa tills hela huset är övertänt.
Men nu är faran över. Lakers kan andas ut, spela ut och äntligen våga visa upp sitt fulla register. Att motståndet blir vassare tror jag bara gynnar Lakers prestation.
Egentligen avgjordes den här serien i Gävle i lördags, när Brendan Shinnimin kvitterade till 3-3. Där gick luften ur ett vilt kämpande Brynäs, som insåg att med 2-2 skulle matchen i Vida bli en enda gyllene chans, och med 1-3 mest troligt en formsak. Visst, måndagens match såg trots en tidig tvåmålsledning ut att kunna bli lite trasslig för Växjö, som hamnade på hälarna och blev försiktiga i den andra perioden. Men då klev Viktor Fasth istället fram och visade att han knappast stått och fått kallbrand i vinter, trots en av sina minst svettiga säsonger i karriären.
Ett sargat Brynäs var en precis lagom munsbit, men jag tycker inte bara de ska ha heder av sin insats utan också för sitt uppträdande. Den här serien har helt saknat utbrott på domare och pajkastning på presskonferenserna. Inte heller har disciplinnämnden behövt ägna den en tanke. Som rydaholmare är jag alls ingen motståndare till lite hederligt handgemäng, men det kan gott sparas till efter påsk.
Nu har maskinen Lakers trampat igång, utan onödigt energiläckage och egentligen inte särskilt många frågetecken. Elias Pettersson har fått känna på slutspelshockey. Viktor Fasth har hållit nollan två gånger. Janne Pesonen, Robert Rosén och Tuomas Kiiskinen har visat prov på rutin och rå yrkesskicklighet när de burit fram Lakers offensiva produktion i viktiga lägen. Alla andra lag i slutspelet kan bara drömma om att ha en Brendan Shinnimin eller Andy Miele att kasta in precis var som helst och tända en kedja som som råkar ha det trögt för dagen. I Dennis Rasmussen torde finnas en hel del sparkapital.
Både Djurgården och Växjö får nu några dagars vila i väntan på att resten av slutspelsträdet ska växa till sig. Här tar vi inte ut något i förskott, men jag har en föraning om varthän detta barkar. Och jag gillar det.
