Annons

Bästa Österminnet: Peter Hansen

Publicerad 27 oktober 2016
Foto: Filip Sjöfors, Smålandsposten
Foto: Filip Sjöfors, Smålandsposten

Första tanken är att senaste matchen jag sett är den jag bäst minns då tidens tand tenderar att lägga ett luddfilter över minnets fotografiska bibliotek. Nästa tanke utformar sig i en Greatest Hits-lista av matcher sedan jag 1990 började se Östermatcher på en regelbunden basis.

1. Café Opera-Öster 2002

Annons

2. LB07-Öster 2009

3. Degerfors-Öster 1997

4. Öster-Västra Frölunda 2005

5. Öster-Ljungby 1999

6. Öster-Göteborg 1994

7. Werder Bremen-Öster 1997

8. Liepaja-Öster 2004

9. Öster-Degerfors 2012

10. Öster-Värnamo 2012

Någonstans där ligger sanningen.

Annons

Samtidigt bortsorteras då bland annat dramat när Djurgården sparkades ur i sista omgången 1996 och vi fick fly Stadion i förtid, när Borussia Mönchengladbach betvingades av ett hastigt hopplockat småländskt rövarband 1999 och Freddy Borgs makalösa rackabajsare i kvalet borta mot Qviding 2010.

Listan får med den otroliga sommardag 2012 då jag såg min personliga sista match på min barndoms värendsvall och Öster avslutar en otrolig vårsäsong med att avfärda Degerfors (tabellraden 14-1-0) följt av East Fronts 20-årsfest på kvällen. Listan får med den iskalla skräcken i kylan då Ljungby är en axelräddning av Claes Green från att ta över den småländska tronen lagom till millenieskiftet. Listan får med likvärdig misshandel av ens supporterhjärta innan Liatorpar'n skickade ur Degerfors med säsongens sista målchans (de har fortfarande inte kommit tillbaka till Allsvenskan). Listan toppas av Stadion -02 trots att det mesta förutom Jocke Mattssons förlösande frisparkskanon och Anton Axelssons helikopterfint innan 0-2-målet sedan länge är glömt. Och vad minns jag egentligen av Limhamns IP 2009? Niklas Moberg sätter till huvudet vid en av de skönaste kvitteringar man sett. Resten är bara nervositet fram till slutsignalen.

Resorna till Bremen och lettiska Liepaja var minnen för livet men av själva matcherna minns jag mest bara hur Andreas Ottosson blev Intertoto-Otto när han bredsidade in en boll inför 16000 tyskar i ena kurvan respektive Pär Cederqvists typiska måltjuvståfjutt som vi trodde skulle ta vårt Superettangäng ända till Arena auf Schalke i Gelsenkirchen. Invigningsmatchen på Myresjöhus Arena är episk men själva matchen var väl inget lyckopiller att minnas.

Den tredje tanken och den enda rätta är att söka känslan. En helhetskänsla där dramatiska seriesegerskott, ren skräck och härlig sommarlycka känns som abstrakta påhitt. En känsla där konkreta minnesbilder av matchsituationer samsas med starka minnen av sinnesintryck.

En novemberdag i lumpen 1997 körde jag skiten ur parkeringsbromsen på bandvagnen. Redan nervös med Östers turliga kvittering borta mot Djurgården i det första kvalmötet färsk i minnesbanken (Anders Blomqvist armbågade ner Tor André Olsen i Dif-kassen innan han gjorde mål) märkte jag inte att parkeringsbromsen var halvt i. Lukten av bränt gick förbi, tanken låg på om jag ens skulle hinna klar militärövningen för att hinna gå på kvällspermission. Och på om Öster skulle åka ur. Det hade jag aldrig upplevt. (Sedan dess är det där med att åka ur mer av en trevlig tradition likt snaps på midsommarafton eller att Christian Hemberg alltid nämns under Silly Season). Någon utskällning senare hämtade East Front Kristianstad upp utanför det numer nedlagda regementet i Hässleholm.

Väl på plats hinner matchen knappt börja när Fredrik Gustafson gör vad som i stunden upplevs som en direkt kopia av Maradonas mål mot engelsmännen 1986. Det ryker från varma kroppar och ur upphetsade munnar. Kylan på Värendsvallen är påtaglig. Bandyapplåder. En djurgårdsklack som för andra året i rad ska komma få se sitt lag nekas allsvenskt kontrakt av Östers IF. Hård kamp på planen. I andra halvlek en hörna där Andreas Bild för enda gången i karriären försöker sig på akrobatik, missar bollen mitt i bicycletan varpå bollen dimper ner framför Mark Watsons kanadensiska fötter. En av dessa fötters skor sveper in bollen i det mål som står närmst Österklacken på Norra Stå. Saken är biff och firandet är av seriesegerstandard.

På vägen tillbaka till regementet tittar jag ut genom passagerarfönstrets övre del mot en glittrande stjärnhimmel över den småländska skogens grantoppar. Det känns som igår. Jag var 19 år. Det har gått 19 år. Och det var den senaste gången Öster klarade sig kvar i Allsvenskan där under stjärnorna. Stjärnorna i Öster.

Peter Hansen

Så här jobbar Vxonews med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons