Den humoristiska cykelturen som blev en resa genom livet

I dag är jag väldigt stolt över två syskon som i barndomen inte hade de bästa tankar för varandra, i dag de har gjort en fantastisk "resa" tillsammans.

De två tillsammans, ensamma på var sin cykel i 27 mil OCH FIXAT DET!!! Grattis!! Ni har varit grymma.

Ovanstående skrev min systers mamma på Facebook efter att jag och syrran cyklat sydostleden som är 27 mil lång.

Förra veckan skrev jag en krönika inför denna cykeltur. Jag berättade om att jag, helt otränad, skulle cykla 27 mil. Jag berättade om mitt klumpiga jag som alltid försätter mig i dessa situationer som jag sällan klarar ut. Dessutom lovade jag en uppföljning på krönikan för att berätta hur det gick. Jag hade tänkt mig en krönika som berättade om alla de dråpligheter jag råkat ut för. En rolig uppföljning. En krönika typiskt mig. Men cykelturen kom att bli något helt annat för mig till slut.

Som ni förstår av början så är min syster och jag inte helsyskon. Vi har samma pappa men olika mammor. Vår pappa var en mycket speciell människa. Om vi ska uttrycka det snällt. Jag fick växa upp med honom och min syster var den som kom och hälsade på ibland.

Pappa reste mycket i jobbet. Hans timmar i bilen, på flyget, på båten med mera toppade lätt timmarna han tillbringade med sina barn. Ett tag satt han till och med i fängelse några månader utan min vetskap. Men jag reflekterade inte över att han var borta.

Samma sak var det när han hämtade min syster i Skåne för att hon skulle umgås med sin pappa. Han hämtade henne, stannade x antal gånger på vägen för att göra lite affärer på vägen hem till Småland medan hon fick vänta i bilen. Han lämnade han av min syster och sedan åkte han iväg igen. Och där stod vi framför varandra. Hon tre år äldre än mig. Vi var lika som bär. Pappas röda hår, fräkniga kropp, gröna ögon och ett sjuhelvetes humör hade lämnat sina spår på oss två. Vi bar hans signum. Det kändes som en förbannelse ibland. Jag hade två syskon till som jag växte upp med. Syskon från min mammas sida. De var vackra, blonda och blev vackert brunbrända på sommaren. Min syster hade ett syskon till på sin mammas sida. Även hon var vacker, blond med vackra blå ögon och jag avgudade henne från stunden jag mötte henne. Men sen var det vi två. Jag och min syster. De rödhåriga. De fräkniga. De som behövde solskyddsfaktor 100 för att inte bränna sig. Och vi hatade varandra.

När jag var 13 år bröt vi kontakten med varandra. Det är 27 år sedan.

Vår pappa berättade alltid för mig hur fantastisk min syster var. Hon var duktig i allt. Och bara hennes namn fick mig att känna prestationsångest till slut. Jag var bara jobbig som sa emot allt och begick de värsta tonårstrotsbrotten någon kunde göra.

När vår pappa låg på sin dödsbädd så satt jag bredvid. Han levde då tillsammans med en annan kvinna som inte var min mamma. Även hon avskydde mig som pesten. Min syster var inte där. Hon sa då att det handlade om att hon inte klarade av att se min pappa så sjuk som han var. Men jag är övertygad om, även fast hon aldrig har sagt det, att det handlade om att jag var där.

En gång talade pappa i telefon med henne från sjukhussängen där han låg och han ville att jag skulle prata med henne. Jag tog telefonen och samtalet blev väldigt kort och stelt. Efteråt grät pappa och sa att han önskade att vi kunde vara vänner. Då sa jag att vi kommer bra överens. Idag skulle jag vilja återgå till situationen och skälla ut honom. Säga till honom att det är ju för fan ditt fel att det har blivit såhär. Vi har aldrig fått chansen att lära känna varandra. Vi har bara fått lyssna på dig och ditt jävla skitsnack som fått oss att glida isär. Vi har lärt känna varandra genom dig. Du som inte känner oss!

Under vår cykeltur frågade min syster mig vad jag saknade med vår pappa. Jag trampade på och tänkte. Sedan sa jag något man inte får säga. Jag saknar honom inte. Vi kan skratta åt hans minne, men att leva med en sådan pappa var inte roligt. Det var först de sista åren av hans liv då han förstod vad livet handlade om som det gav något. Och då var det för sent.

Efter det pratade vi om allt. Upp och ner för backarna genom södra Sverige hävde vi ur oss allt. Hur vi hade känt. Vad som hade hänt. Allt. Vi tog ett år per mil. 27 mil.

För tre år sedan fick jag ett mms från min syster. Det var en ultraljudsbild. Hon var gravid. Det blev början på vårt äkta syskonskap. Jag som hade två barn sedan tidigare svalde min stolthet och bestämde mig för att lära känna min syster utan påverkan från andra. Och hon är underbar kan jag meddela. En person jag kan säga allt till. Någon jag inte behöver visa mig duktig inför. Jag kan gråta, skratta och bli arg utan att det gör något. Jag kan cykla 27 mil tillsammans med henne som har en sjuhelvetes kondition och styrka och hon väntar på mig vid backkrönet. Hon plockar upp mig och ser till så att jag mår bra.

Fan ta dig pappa som inte gav oss detta från början. Men vi förlåter dig. För nu har vi varandra.

Jag hoppas att fler föräldrar skriver som min systers mamma skrev i början på denna krönika. Jag hoppas att fler föräldrar har storheten att lämna sig själva utanför och låta syskonen lära känna varandra.

Elisabeth Anderberg