Maria Lindberg: Det överskattade uteätandet
Värmen är här. Så otroligt efterlängtad är denna vår efter en väldigt utdragen vinter. Folk sticker plötsligt ut sina glåmiga ansikten och blinkar först förfärat vid anblicken av ljus för att sedan med stängda ögonlock totalt insupa värmen som strålar ner på deras saliga leende.
Grannar som man under ett halvårs tid bara vinkat till genom bilfönsterna ploppar plötsligt upp i tid och otid gåendes, cyklandes och ridandes på vägen. Långkalsonger och moonboots har bytts ut mot shorts och foppatofflor.
Själv är jag ingen superstor fantast av sol och värme. Visst tycker jag det är skönt att slippa kylan och kunna gå ut i skogen utan jacka, men så fort kvicksilvret (eller vad de har för vätska i termometrar nu för tiden) börjar krypa upp mot 25 grader börjar jag krypa inåt, nedåt. Källaren typ. Min sommar inleds med soleksem - röda kliande utslag på den hud som har fräckheten att vistas i solen mer än en kvart utan skyddande tygplagg över sig. När huden väl har accepterat att sommaren är varm och solig, och soleksemen har lagt sig, så bränner jag mig istället. Så jag går från flammigt röd och knottrig till mer klarröd. Sedan… ja, sedan är sommaren slut och jag återgår till mitt vanliga spökbleka jag.
Jag vet inte om det är min huds dåliga kompatibilitet med solen som gör det, eller min aversion mot insekter, men hur eller hur så har jag svårt att förstå svenska folkets totala hängivenhet till att äta ute. Och då menar jag inte att gå ut och äta på restaurang (även om det är något jag gör ytterst sällan, så uppskattar jag det när jag väl är där - jag menar, hur skönt är det inte att slippa laga maten och få den serverad?) - nej, jag menar att sitta ute i sin trädgård och äta grillat eller pastasallad.
Ja, det är vackert ute. Ja, det är skönt när man kan sitta i skuggan och det är lagom varmt. Men hur ofta är det det? Oftast är det liiiite för kyligt i skuggan, särskilt när det kommer en vindpust. I solen är det alldeles för varmt, man måste kisa, får ont i huvudet, bränner sig… men allra värst av allt är flygfäna. Jämt ska det surras, krälas och krypas. I maten, i håret, i glaset… till och med i munnen!
Jag vet att min make suckar och skakar på huvudet när han läser detta för han är som alla andra uteätargalningar. Men jag undrar, finns det inte någon mer än jag - som föredrar en skön lunch i tv-soffan medans solen rasar utanför?
