Lisa Lange Bengtsson: Det svåra samtalet
I dag fick vi veta att min sons kanin hade dött. En fruktansvärd upplevelse för honom. Kaninen blev inte ens ett år innan han dog. Jag fick veta det när jag var på jobbet och min man ringde. Men hur pratar man med sitt barn om svåra och tuffa saker? Oavsett vad det handlar om, som i detta fall, döden eller om något har hänt i skolan eller vad som helst?
För mig klarar jag av de tuffa samtalen då jag är utbildad till det, men det är kanske inte så enkelt för alla. Medan jag var på jobbet tänkte jag ut att jag ska berätta för han i lugn och ro, när han får ha mig alldeles för sig själv, om han blir ledsen och behöver gråta eller bli arg eller bara vill vara. Vi sitter på en neutral plats som får honom lugn och där han kan känna sig trygg, oftast blir det inne på hans rum.
När man ska prata med ett barn ska man vara väldigt medveten innan om att samtalet kanske inte tar bara några minuter som du först hade tänkt dig, utan barn är kloka och väldigt smarta. Barn vill ha svar på sina frågor och de ska få möjlighet att ställa dem utan att de ska känna sig stressade. Givetvis kan det förekomma känslor, men kanske inte de känslor som du är beredd på, ett barn visar inte alltid smärta och sorg genom att bara vara ledsen och gråta utan de kan visa sorg genom att de bli arg och skrika, låt barnet göra det också.
När man pratar med sitt barn om svåra saker måste man vara medveten om vissa saker, för egentligen så är det inte så svårt och du behöver inte vara utbildad i samtal som jag. Det du behöver är tid till ditt barn, tålamod för det kommer att komma frågor länge efteråt och frågor som de redan har frågat innan. Lyssna på ditt barn även om det är upprepningar på det som de redan har sagts, så lyssna på dem. Låt dem visa sina känslor oavsett vilka känslor det än är. Ge ditt barn tid att sörja, säg inte till dem att nu får det vara färdiggråtit, utan låt dem sörja färdigt!
Låt inte ditt barn skuldbelägga sig själv över det som har hänt. Ge ditt barn din uppmärksamhet, vilket är att lämna mobilen utanför rummet, stäng av onödiga ljud, kolla om någon kan ha hand om dina andra barn och/eller djur så du inte behöver bli avbruten i samtalet. Du ska inte bestämma när samtalet är färdigt utan det ska ditt barn göra.
I mitt fall tycker jag också att det är bra att skicka ett mejl till lärarna så de vet om vad som har hänt nästa dag de ska till skolan igen. Då får också barnet veta att det är okej att vara ledsen även på skolan och att de finns de som kan lyssna även där. Kanske ditt barn behöver vidare samtal, ta då kontakt med en kurator om du känner att det skulle hjälpa ditt barn.
Det är jobbigt, och ska få vara jobbigt, men har ditt barn de rätta stödet från oss vuxna när dessa saker händer hjälper du ditt barn väldigt mycket. Du visar ditt barn att det är accepterat att visa känslor och att man får vara ledsen och arg om du bara visar dem hur man ska hantera känslorna på rätt sätt.
