Det var väl ett jäkla gnäll på hundägare

Växjö kommun ska till hösten informera hundägare om vilka regler som gäller för att ha hund i stan. Det kunde vi läsa om förra veckan. De hade fått in många klagomål om hur hundägare inte plockar upp bajset efter sina hundar och att de släpper dem lösa.

Dagen före denna nyhet kunde vi läsa om katten Sigge som går runt Växjösjön och som gärna vill bli kelad med och är så social. Gulligt.

Jag är ägare till en fyraårig hanhund av rasen wachtel. Ibland kallas han för Facebookhunden eftersom han förekommer då och då i flödet på Facebook under rubriken ”Känner någon igen denna hund? Hittades på söder i Växjö”. Växjöpoliserna är några av hans bästa vänner och när vi möter dem sätter de sig på knä, rufsar om Chap som min hund heter, och säger Nämen är det inte rymmarkungen! Som tur är händer detta mer och mer sällan eftersom han börjar komma ur sin tonårsperiod nu.

Chap är inte min första hund. Jag har haft hund i hela mitt liv. Men han är den första rymmaren och jag har fått det förklarat för mig av andra wachtelägare att det ligger lite i rasens natur. Och tur är väl det, för jag lovar att ingen i vår familj ser något nöje i att cykla runt med ett koppel och leta, be om ursäkt till upprörda människor som sett den lösa hunden eller att åka ner till polisstationen och hämta ut honom.

Och nej. Det handlar inte om understimulans. Möjligen en helt abnorm sexualdrift trots en kastrering i unga år.

När han är ute på sina rymmarrundor kan jag självklart inte ha koll på var han bajsar. Men när vi är ute och promenerar så plockar vi oftast upp. Men det är en annan liten egenhet han har den där Chap. Han vill gärna, av någon outgrundlig anledning, ha en gren som sticker upp i baken på honom när han ska bajsa. Därför går han så långt in i skogen som kopplet räcker, väljer ut en lagom hård buske att sätta sig på och sedan bajsar han. När jag en dag stod och väntade på att han skulle bajsa klart så kom det ett par och sa: Du plockar väl upp det där! Jag svarade lite tvekande till deras iver över att se hundbajsplockning mitt ute i Bokhultet. Är det inte bättre att det ligger där i busken än att jag använder en påse? Nej det tyckte de absolut inte, det var äckligt med bajs i naturen. Jag sneglade lite ut på gångbanan där det låg högar med hästskit, men det förklarade de för mig att det är naturligt bajs. Hästar äter inte kött. Så då fick jag lära mig skillnaden mellan naturligt och onaturligt bajs.

Jag har blivit tillsagd att inte bada Chap vid hundbadplatsen i Växjösjön eftersom det finns folk som är rädda för hundar i närheten. Jag har blivit tillsagd att inte gå med honom vid lekplatsen eftersom han kan göra utfall mot barnen. Man blir tillsagd en väldig massa som hundägare och de allra flesta av oss förstår att det finns folk som inte älskar dessa djur så som vi gör. Och de allra flesta rättar sig efter det. Men hundhatarna verkar dra alla hundägare över en kam och tar sin chans att gnälla så fort de kan. Det vore ungefär som om jag till varje picknicksällskap skulle gå fram och skrika på dem att de måste plocka upp burkar och glas redan innan de varit klara med picknicken. Detta för att min hund inte ska behöva skära upp sig på trasiga burkar eller glassplitter. Men vi måste väl ändå lära oss att lita på varandra? Jag förutsätter att barn får lära sig att fråga innan de klappar en hund, på samma sätt som jag förutsätter att det är en helt ofarlig hund som går lös med sin husse eller matte.

Min Chap är inte världens lydigaste hund. Så jag tar på mig detta om folk blir irriterade över att de möter honom på sina rundor i frihet. Men det jag inte förstår är att det ena dagen kan göras gulligullreportage om en fet katt som drar runt Växjösjön okopplad. Nu kanske Sigge som katten visst heter har en toalett han går på, om inte så skiter han nog lite varstans också. Nästa dag läser vi om de förskräckliga hundarna vars ägare nu ska fostras och läras upp av kommunen.

Nej, jag längtar efter den dagen då det görs reportage om Chap, kungen av Växjösjön som glider runt där och blir klappad av det förbigående follket. Som lägger sig på ett bord och solar lite. Som folk tar bilder av och tycker att det är sååå gulligt. Som går fram till fikande folk och tigger lite sött.

Men det kommer troligen aldrig att hända. Istället får jag sätta mig i skolbänken och lära mig vett och etikett gällande mitt hundägande. Allt medan Sigge klöser ögonen ur små barn och äter upp småfåglar.

Elisabeth Anderberg