Fem titlar för Fasth?

Det är knappast dess avsikt, men få evenemang i svensk idrott är så polariserande som Idrottsgalan.

Själva tanken med en direktsänd gala i statlig TV är ju annars att alla vi som gillar Sverige i allmänhet och idrott i synnerhet ska samsas i sofforna och hylla alla de sporter och olika discipliner som ryms inom Riksidrottsförbundets 71 medlemsförbund. Alla har ju åtminstone en gemensam nämnare – de allra bästa utövarna i sina respektive sporter tävlar alla för Sverige. Framgångar av alla de slag är bra för svensk idrott och torde därmed vara bra för Sverige, va?

Men så är inte fallet längre. Idrottsgalan har istället blivit ett utmärkt tillfälle för landets alla sportintresserade att gnälla över att deras sport får för lite uppmärksamhet. Fotbollsfansen tycker det är en större bedrift att kvalificera sig för ett VM än att vinna ett. Hockeyfansen kan inte begripa varför bronsmedaljen i USA-VM fortfarande rankas som landets bästa lagidrottsprestation genom tiderna. Och alla vänner av individuella idrotter är helt oförstående till att de redan så förmögna fotbolls- och hockeyspelarna ska behöva premieras ännu en gång. Båda förbunden muttrar ju emellanåt åt både 51-procentsregler och andra traditionellt svenska idealistiska idrottsdygder.

Vid Idrottsgalan delas också Jerringpriset ut. Radiosportens pris till landets bästa idrottare, där svenska folket med sina telefoner och datorer själva får utse vem som är bäst. Och då blir det som allra tjurigast på sociala medier. I måndags vann en hästhoppare vid namn Peder Fredricson priset för andra året i rad, till många bollsportare och skidentusiasters stora fasa.

I tidernas begynnelse var det trivsammare, för då fanns Ingemar Stenmark. Han vann det första och andra Jerringpriset 1979 och 1980. Runt Stenmark kunde alla samsas och enas – det sades att när Stenmark åkte, då stannade Sverige. Nog fanns det redan då fotbolls- och hockeyälskare som argumenterade för att Jerringpriset alltid skulle gå till deras respektive sporter, men Stenmark kunde alla ändå acceptera. Han var kanske vår sista stora nationalhjälte på det viset.

Ja, nog är det så att man ska åka skidor för att kunna få Jerringpriset. Genom åren har skidburna idrottare vunnit priset hela 15 gånger. Under alla omständigheter bör man idrotta för sig själv. Hästhoppare har tagit hem tre av de senaste sju priserna. Simmare och friidrottare är också populära. Och golfare! Golfen, som så sent som tidigare här i veckan erkändes som en idrott av Skatteverket, har kammat hem tre Jerringpriser och det är lika många som fotbollen.

Jag är för egen del totalt ointresserad av idrott, men fullständigt förälskad i ishockey. Och ingen hockeyspelare har någonsin vunnit Jerringpriset.

Men det var under alla omständigheter väldigt trevligt att se Viktor Fasth på scenen där på Idrottsgalan. Han fick ta emot publikens jubel som en av få hemmavarande medlemmar av det svenska lag som vann VM-guld i Köln i våras, och därmed fick titeln Årets Lag.

Och det slog mig då att VM-guldet kan ha varit den första av fem raka titlar för Viktor Fasth inom ramen av ett enda år.

Den 6 februari kan han bli CHL-mästare med Växjö Lakers. Bara dagarna efter den finalen inleds OS i Pyeongchang, där Sverige har en mer än hyfsad chans att vinna guld. I slutet av april kan han bli svensk mästare med Lakers, knappast en högoddsare just nu. Och jag utesluter inte heller att Fasth är med i det Tre Kronor som ska försvara VM-guldet i Köpenhamn. I teorin har alltså Viktor Fasth chans att vinna fem titlar på 364 dagar.

Något Jerringpris lär Fasth knappast få för det. Faktum är att ingen hockeyspelare kommer att få Jerringspriset, någonsin. Inte för att hockey är en liten sport, tvärtom är den jättepopulär i Sverige enligt alla tänkbara parametrar. Men det är också en sport som på toppnivå utövas av uteslutande mångmiljonärer med hemvist i Nordamerika, och sådana har aldrig fått något vidare fäste i det svenska folkhemmet. Såvida de inte skapat sina miljoner genom att skilja sig från smörsångare eller sälja lägenheter på Manhattan, vill säga.

Om inte Nicklas Lidström fick Jerringpriset när han vann sin sjunde Norris Trophy eller blev första europeiska kapten att vinna Stanley Cup lär det knappast räcka med att vinna fem mindre titlar inom loppet av ett år.

Men vad gör väl det?

Det vore ändå en otrolig bedrift. Växjö må vara landets bästa idrottsstad och något större fel på den historiska meritlistan är det knappast. Men få av stadens just nu aktiva idrottare är större än Viktor Fasth.

Så, från Växjö: grattis, Viktor!