Fler blinkande penisar åt folket
I helgen spreds en video över sociala medier. Det var en kvinna som filmade sig själv medan hon berättade om sin födelsedagspresent till sig själv. Hon kunde knappt berätta om sitt inköp eftersom hon bröt ihop av skratt.
Kvinnan hade köpt en mask som liknade Chewbacca i Star Wars. Ni vet den där håriga saken i Star Wars. Och när hon tog på sig masken och öppnade munnen så öppnade även masken munnen och lät precis som Chewbacca. Det är väldigt svårt att med ord beskriva hur det låter, men det är ändå inte det som är grejen. Grejen är att kvinnan hade så jäkla roligt åt sitt inköp. Och hennes glädje och hysteriska skratt fick nog alla att känna glädje. Själv satt jag på min altan och såg filmen om och om igen och skrattade så tårarna sprutade.
För saken är den, att jag är precis likadan. Jag älskar Butterix-prylar. Jag köper gärna på mig ett gäng roliga hattar att ha hemma. Roliga glasögon, öron, lösnäsor, peruker med mera. Jag skrattar ihjäl mig åt sånt.
När jag hade mitt första riktiga chefsjobb så hade jag lite svårt att få avslappnade möten. Jag kom då att tänka på en kurs i förhandlingsteknik jag gått där läraren sa att man skulle chockera sin motpart i förhandlingen. Till exempel genom att ta på sig gigantiska lösöron och säga: Jag hööör vad du säger. Jag skrattar fortfarande åt det.
Men åter till mina problematiska möten. Jag hade i alla fall varit på semester och som vanligt shoppat massor med, enligt mig, roliga saker. Då jag är extra road av allt som har med snoppar och bajs att göra så kände jag mig lite extra stolt över mitt inköp av en blinkande penisnäsa. Så jag tänkte, nu ska vi liva upp dessa möten!
När alla hade satt sig runt det avlånga bordet böjde jag mig ner och under bordet tog jag på mig penisnäsan, sedan satte jag mig upp. Själv fnittrade jag så jag knappt kunde sitta kvar på stolen. Men de andra runt bordet satt helt tysta. Ingen sa något, än mindre skrattade. Jag kände mig oerhört korkad som satt där med en blinkande penis på min näsa. Försiktigt gled min hand upp i ansiktet och lite smidigt drog jag ner penisen från mitt ansikte. Hrrm, var var vi, sa jag och fortsatte mötet. Jag gav bort min penisnäsa till en annan kollega vid ett senare tillfälle och önskade honom bättre lycka med den.
Vissa runt det där mötesbordet tyckte säkert att jag var en väldigt oseriös chef. Men detta med att ha roligt på jobbet tar jag väldigt seriös på. Vi kan läsa igenom all världens forskning om skratt och sammanfatta det med att det finns bara positiv påverkan på en arbetsplats där man kan skratta. Sedan skrattar vi inte alla åt samma saker, vilket jag fick lära mig och det är något vi måste lära oss. Men sluta aldrig att försöka få in skratt i ditt liv. På ditt jobb, i ditt hem, på din träning och hos gynekologen. Allt blir bättre när vi kan få in skratt. Vi tar så jävla allvarligt på allt.
En annan video som är några år gammal visar hur personer på en tunnelbana plötsligt börjar skratta åt något de ser på sin telefon. Personen skrattar och skrattar högt. Teamet som gjort videon filmar medpassagerarna under tiden då den skrattande personen blir mer och mer högljudd i sitt skratt. Först tittar folk konstigt på honom. Men efter en stund så börjar de le och ytterligare en stund senare är det flera som skrattar. Och allt detta bara för att en person börjar skratta. Gissa om de hade en bättre morgon i tunnelbanan än vanligtvis?
Jag hade under en tid i mitt liv fullt fokus på det näthat som spreds kring och om mig. Hatet fick mig att sluta skratta under den tiden. En dag sa det bara stopp och jag tog aktivt avstånd från hatet. Det var maktens män både på nätet och i korridorer som lyckats att tysta mitt skratt. Mitt skratt, som trots den misslyckade mötesövningen varit min främsta ledaregenskap, var borta. Jag sa nej tack och hej då till hatet. När jag möter personerna idag hälsar jag inte ens på dem. De är borta. Och mitt skratt är tillbaka. Jag hoppas att de någon gång finner lyckan i att skratta med någon istället för att skratta åt någon.
Så Anderbergs livsråd denna vecka är skratta dig igenom glädje, allvar och sorg. Nu ska jag avsluta denna krönika, krypa ihop på golvet och låtsas vara en krabba mot min sambo. Jag brukar göra det, han tycker inte det är så roligt, men han älskar att höra mig skratta.
Elisabeth Anderberg
