Flipp eller flopp för Real Växjö?

Få saker illustrerar vårt folkidrottsliga arv lika väl som vår benägenhet att sätta utländska epitet på saker och ting så fort de sticker ut från mängden. Till exempel att kalla storsatsande klubbar för ”Real” någonting.

Det funkar ju fortfarande lite så i svensk idrott. Den utövas på bredden, av folket, för folket, med motion i främsta syfte. Även om spelare i den svenska hockeyligan varit heltidsanställda i över 20 år så är det fortfarande vanligt att vi faller in i gamla synder och menar att någon blir proffs när han eller hon flyttar utomlands. Trots att personen i fråga inte uträttat något som helst förvärvsarbete utöver att spela ishockey sedan praktiken på gummifabriken i åttonde klass.

Det här med ”Real” syftar på spanska storklubben Real Madrid och började mig veterligen i mitten av 90-talet, när IFK Göteborg vann fyra raka SM-guld i fotboll, håvade in hundratals miljoner i Champions League och varje år kunde värva precis vad de ville från övriga svenska lag. I hockey vet jag att begreppet använts om både Malmö och Frölunda under 2000-talet. Och sedan Växjö Lakers värvat både Andy Miele och Dennis Rasmussen just före den 15 februari har uttrycket nu landat på kansliet på Storgatan. Real Växjö är ett faktum.

Vi får hoppas att Lakers lärt sig något av historien. Gemensamt för de svenska klubbar som fått den kungliga avundsjukans krans om halsen är nämligen att det inte har slutat särskilt väl.

Ni minns? IFK Göteborg förverkligade drömmen om schysst BMW för många allsvenska medelmåttor, men vann inga fler SM-guld på 90-talet. Real Frölunda skulle bli ett NHL-lag med egen träningsanläggning och general manager i stället för sportchef och det slutade sånär i kvalserien. Hugo Stenbecks satsning på Real Malmö Redhawks landade med en rejäl baksmälla och missat avancemang till Elitserien. Idag är Stenbeck sponsor i IK Pantern.

Riktigt så illa ska det inte behöva gå i Växjö. En sak klubben varit väldigt bra på är att balansera mellan storslagna planer och hybris. Och det enda som kan gå fel med den här pushen i slutskedet av säsongen är att de inte vinner SM-guld. En neslig besvikelse i så fall, men ingen riksolycka.

Många undrar var Växjö får alla pengar ifrån, men faktum är ju att de här spelarna inte kostar särskilt mycket. Vad som än står i Miele och Rasmussens löneavtal så är Lakers endast på kroken i ett par månader, och det är en väldig skillnad jämfört med att betala lön från och med sommaren och framåt. Den totala kostnaden kanske inte ens överstiger den summa Lakers sparat på att Joel Persson gjort Ben Youds jobb för en bråkdel av lönen sedan i september. Strategin att först spela sig fram till serieledning och sedan värva två tunga namn dagarna före deadline kan knappast kritiseras – 13 andra sportchefer i SHL är väldigt avundsjuka på Henrik Evertsson för den förmånen just nu.

Andy Miele var en riktig överraskning, en värvning av ett slag vi väldigt sällan skådat i Sverige. Visst, det funkade inte helt smärtfritt i Malmö, men han ledde ändå lagets poängliga och att de oavsett eventuella schismer väljer att släppa en sådan spelare till en tänkbar slutspelsmotståndare är jättemärkligt.

Att Rasmussen skulle välja någon annan klubb var dock högst otänkbart. Med Västerås i uppförsbacke i division ett är det ingen tvekan om att Växjö är hans klubb på hemmaplan. En bättre chans att vinna SM-guld, spela sig in i VM-laget och ta sig tillbaka till ett nytt NHL-kontrakt får han knappast. Han var också en stor publikfavorit under sina år i Växjö, och ett SM-guld skulle ta honom till Kallio/Rosén-höjder i Lakejernas böcker. Såna saker betyder något även för hockeyproffs.

Men en viktig fråga att ställa sig är: vilken typ av spelare är dagens Dennis Rasmussen?

Flera säsonger som utpräglat defensiv center i Chicago kan ha polerat bort delar av den explosiva, offensiva instinkt som fansen i Växjö minns honom för. Det är inte säkert att vi ska förvänta oss en poäng per match och tio-tolv mål från Rasmussens klubba i ett slutspel.

Nu är det lyckligtvis inte heller ett krav. Rasmussen kommer knappast hem som en offensiv frälsare – producerar han som han gjorde innan han stack till NHL är det en ren bonus. Växjö hade redan tillräckligt med anfallsvapen för att vinna SM-guld.

Istället menar jag att Dennis Rasmussen som ingen annan spelare i det här laget påminner om Jani Lajunen. Och faktum är att Växjö har saknat en spelare med så mångsidig verktygslåda sedan….

Ja, sedan Jani Lajunen.