Hardcore-feminister exkluderar
Kärlek överväldigade Växjö i lördags när Prideparaden bestod av 9000 personer som ville manifestera allas rätt att älska. Allas rätt att få vara den de vill vara. Det var så fantastiskt att se hur dragqueen Freaky Easter satte sig ner med en skatekille som var ledsen. Han hade ramlat och Freaky Easter tröstade honom och killen reagerade inte ett dugg på att det var en man i kvinnokläder som satt bredvid honom och blåste på benet. Det gav mig hopp inför framtiden.
Tyvärr finns det andra som gör att jag tror att den framtiden kommer att dröja. Hardcore-feministerna.
Jag satt med ett par personer som finns i mitt umgänge fast inte i den inre kretsen så att säga. Det var ett tag sedan. Vi diskuterade jämställdhet. För min del är det en självklarhet att vi ska arbeta och verka för ett jämställt samhälle. På alla plan.
Vi diskuterade bland annat när kvinnor hamnar i underläge utan att kunna påverka. Det händer.
Jag har då min kompensationskavaj, sa jag.
Min kompensationskavaj är ett uttryck för att när jag känner mig i underläge, lite nere eller bara vill peppa mig själv så gör jag mig snygg. Jag tar på mig kläder jag känner mig kraftfull i och jag har ägnat lite extra tid åt sminket, håret och allt det yttre. Det blir som en sköld. En sköld för min osäkerhet inom mig. Och det brukar funka. Jag tar gärna på mig högklackat också. Det får mig att må bra.
Aldrig har jag blivit så utskälld som då. Så tillintetgjord och så nedvärderad som människa. HUR kunde jag vara så ytlig? Hur fan kunde jag sjunka så lågt så att jag gjorde mig till för gubbslemmet?
Det är sådana som du som förstör för feminismen, fick jag höra.
Dessa personer som satt omkring mig och sa detta är personer som arbetar aktivt för ett jämställt samhälle. Det är personer som är stolta över att vara politiskt korrekta. Det vill säga stå för saker som gör världen mer rättvis och bättre. Som inte exkluderar, marginaliserar eller förolämpar. Men jag har då fan aldrig känt mig mer exkluderad, marginaliserad eller förolämpad som då. Jag var inte vatten värd eftersom jag hade en kompensationskavaj.
Jag har tänkt på dessa kvinnor vid flera tillfällen efter det. Jag ser hur de kommenterar bilder på kvinnor i media, hur de får posera i soffor, med hundar i knät, med barnen och så vidare. Det är hemskt tycker de. Kvinnor framställs som svaga medan män fotograferas i bredbenta ställningar med armarna i kors.
Jag tog upp frågan med en vän till mig. En kvinna med makt och som nyss fotograferats uppkrupen i en soffa. Jag frågade henne om hon reflekterade över detta faktum att hon blev fotograferad så när hennes manliga kollegor blev fotograferade underifrån, stående med armarna i kors.
Nej verkligen inte. Jag bad själv om att bli fotograferad i soffan. De som anser att det är modern makt att stå med armarna i kors bör fundera på det. Även de som reagerar på det. Jag anser inte att makt handlar om att trycka ner. Makt handlar om att ha möjlighet att påverka. Jag vill inte påverka genom att trycka ner. Jag vill påverka genom att entuasmera. Det är just det som hardcore-feministerna inte förstår. Jag gör mina egna val, sa hon.
Och ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag. De som exkluderar mest är de som är mest politisk korrekta. Är man inte som dem så är man ingenting. Tycker man inte att det är fel att kvinnor gör sig fina för andra så är man dum i huvudet. Och väljer man som kvinna att bli fotograferad i en mjukare position än vad den manliga kollegan blir så är man ett offer.
Många av dessa är födda på 70-talet. De har speglat av sig på en och annan i generationerna efter. Jag hoppas att flertalet i framtiden har en annan taktik för jämställdhet. En annan taktik än att exkludera. Jämställdhet handlar om att alla ska behandlas lika. Vi kan tycka olika, det gör att samhället utvecklas. Men vi ska inte vara elaka mot varandra, exkludera eller brista i respekt mot varandra.
Bilden av Freaky Easter och skatekillen kommer att vara min visionsbild. Inte hardcore-feministerna som anser att deras syn på livet är det enda rätta.
Elisabeth Anderberg
