Veckans krönika av Sibner: Heja Alexander!
Denna krönika skrivs på den för oss smålänningar så heliga fössta tossdan i mass. Det är en stor dag, för den innebär inte bara massipaantååta och en sällsynt upprättelse för vår bespottade dialekt, utan även någon form av officiellt välkomnande av våren.
Åtminstone där hemma i södern. Om jag ska vara ärlig är det rent vädermässigt oerhört sällan jag sörjer min flytt från Småland för 16 år sedan, men just de här sex-sju veckorna från första mars och fram till veckan efter en genomsnittlig påsk längtar jag ofta hem. I den här perioden spöar nämligen Småland mellersta Sverige med hästlängder. Det är ljusare om kvällarna och snön försvinner några veckor tidigare, gatorna sopas rena från grus och sörja och varje år vid den här tiden pågår en massa pigga hockeykval där hemma i nejderna. Här i Stockholmstrakten börjar det istället febras om fotboll, och det tål jag inte vid.
Jag gissar även att enstaka golfbanor börjar överväga att slå upp portarna söderöver. Vissa friluftsdjur, vi kan kalla dem vintergolfare, har väl förvisso varit ute och viftat i flera månader. Men vi som helst undviker vantar och vintergreener och termosar och helst bibehåller någon form av klädkod och värdighet i samband med golfspelandet, för oss är det först när greenerna öppnar och kläder av vanligt tyg räcker som golfpremiären kan begås.
Men i väntan på nästa smålandsbesök och första golfrundan är det ju synnerligen roligt att vi har en Växjöspelare i topp på Europatouren.
Jag känner inte Alexander Björk och har aldrig träffat honom, men för några år sedan satt jag i ett affärsmöte med ett företag som erbjöd möjligheten att investera i idrottsmän, Trade in Sports. För ett valfritt stort tillskott av kapital kunde man köpa en med investeringens storlek växande andel av framtida prispengar hos sagda idrottsman. Min första tanke var att det aldrig skulle kunna fungera, men hur som helst var Alexander Björk ett av namnen som presenterades och bolaget väckte åtminstone mitt intresse. Liksom själva företeelsen.
Mig veterligen var han den första svenska golfspelare som valt den här modellen, och det fungerade också för honom såtillvida att han fick in kapital som möjliggjorde för honom att satsa vidare mot Europatouren. Det verkar han ha gjort både metodiskt och med den äran, eftersom han dominerade Challengetouren ifjol och inte ens behövde kvala sig till en plats i finrummet.
Det var ganska harmlösa belopp som krävdes för en del av kakan, inte mycket mer än en lördag på travet om jag minns rätt. Men som smålänning och därmed snåljåp av arv lät jag naturligtvis bli att investera några pengar. De hundratusentals kronor och arbetstimmar jag redan plöjt ner i golfen hade dittills mest givit avkastning i form av diskbråck, blåsor på händerna och dåliga tår.
Så jag tackade nej. Det ser ut att bli ett dåligt beslut.
Europatouren funkar så att den startar med fyra månader i Asien, Afrika och Australien innan den flyttar hem till Europa och de stora tävlingarna i början av maj. Innan årets säsong av Europatouren alltså egentligen börjat på riktigt har Alexander redan spelat in en miljon kronor. Och den summan ser ut att växa. I skrivande stund är Alexander i delad ledning i Tshwane Open i Sydafrika. Han gick torsdagens runda på 65 slag och fortsätter att övertyga efter starka starter i Abu Dhabi och Qatar. Första vändan i Sydafrika i januari kom han sjua i sin andra tävling för året och ännu har han inte missat en kvalgräns på sex starter.
Växjö är en stark golfstad, det får man säga. Inom femton minuters bilväg finns fyra golfbanor och på Växjö GK har man spelat golf sedan 1961. Genom åren har regionen också haft väldigt många duktiga golftalanger i vardande. Jag vet, för jag har vid olika tillfällen fått svidande stryk av de flesta av dem. Men trots detta har Växjö inte haft en golfare som varit bofast på Europatouren sedan Klas Eriksson spelade 25 tävlingar där 2009.
Och trots att Klas försörjde sig på de olika tourerna i 20 år, spelade in över 20 miljoner kronor och var oerhört talangfull och beundransvärt ihärdig så slutade han bara bland de 100 främsta spelarna på årsrankingen vid tre tillfällen. Hans bästa resultat förblev en andraplats i Scandinavian Masters på Drottningholm under debutsäsongen 1994. Det säger en del om hur förtvivlat, makalöst, sanslöst svårt det är att ens ta sig till den här nivån.
För att inte tala om att hålla sig kvar där.
Golfen av idag är knappast vad den var på 80-talet, då småtjocka irländare med cigarrer och gröna tröjor kunde knacka ihop fem-sex miljoner om året mestadels i kraft av sin bolltalang. Idag är golfen en kraftsport som kräver oerhört metodisk träning i såväl gymmet som på driving rangen och hos psykologen. Därmed är det också en otroligt dyr sport att bli riktigt bra på. En ordentlig satsning mot Europatouren springer lätt iväg i mångmiljonbelopp för familj och släktingar innan påläggskalven ifråga ens står på första tee på PGA de Catalunya för ett nervpirrande kval. De som inte har ork och driv och benägna filantroper i släkten tvingas ofta ställa sig på andra sidan mattan och bli tränare. Eller börjar spela poker.
Så visst är det fantastiskt roligt att det går så bra för Alexander Björk, som valde att med egen drivkraft och riskvilja skramla fram finansieringen till den här satsningen? Heja alla er som trodde på honom tillräckligt mycket för att vittja lädret!
Och framförallt, heja Alexander!
Peter Sibner
