Maria Lindberg: Hitta din yttre styrka
Jag har funderat en del på det här med styrka. Ni som har träffat mig i verkliga livet vet att den första egenskap man tillskriver mig kanske inte är just stark. I alla fall inte fysisk styrka (mentalt är jag dock galet stark). Med 156 cm och inte ens 50 kilo är det inte mig man ropar på när något tungt måste lyftas. Men ni som träffat mig i olika hästiga sammanhang vet också att jag inte är rädd för att hugga i. Jag sliter och släpar på höbalar, tunga arméselar och senast i dag släpade jag runt på en fjäderharv i massivt järn. Ganska ofta kan jag önska att jag var lite större. Vi har en granne några kilometer bort, han kastar höbalar som om han jonglerade små platsbollar. Tänk att få vara två meter lång och stark som en oxe…
Ja ja, det finns säkert nackdelar med det också. Är man två meter får man ju till exempel inte plats i baksätet bakom en annan tvåmetersmänniska som kör bil. Jag får plats mest överallt, mycket praktiskt. Och jag är billig i drift - ärver ofta kläder av kompisar (och av kompisars barn) och kan köpa kläder i barnstorlek.
Men jag är faktiskt rätt stark, sett till min storlek. Varje dag bär jag hö, mockar hästskit och gör annat tungt stallgöra. Jag skulle nog snarare vilja påstå att det är min kroppsvikt som är den största nackdelen, jag har liksom inte så mycket att sätta emot. Som när jag för flera år sedan tävlade i skogskörning med häst där ett av momenten är att lasta stockar på en åttahjulig vagn och sedan köra en bana i skogen. Själva körningen gick bra, men när stockarna på ett ergonomiskt sätt skulle lastas genom att vägas upp, så gick det inge vidare. Alla andra tävlande la upp stocken i metallklykan, tryckte på ena änden och kunde på så sätt få den andra änden av stocken att väga upp och komma upp på vagnen. Ungefär som en gungbräda. Men för mig blev det inte mycket gunga av. Jag tryckte och slet i stocken, med det enda resultatet att när jag tillslut använde hela min kroppsvikt så blev jag hängande i luften. Jag kom på sista plats, men fick i alla fall domaren att skratta.
Vid sådana tillfällen är ens fysiska begränsningar väldigt påtagliga och odiskutabla. Men ibland upplever jag att många människor verkar vara omedvetna om sin egen styrka. Som att de aldrig har tagit i allt vad de kan. Jag har vid ett flertal gånger råkat ut för att normalstora människor, som rimligen borde vara starkare än mig, klagat och ojat sig över att de inte orkar bära två höbalar eller öppna det kärvande boxlåset. När jag då säger till dem att ta i så gör de ett halvlamt försök och tror att de har givit sitt allt. Men lilla jag tar i för allt jag är värd, svettas floder och blir högröd - och lyckas. Hur är det möjligt? Jag kan omöjligt vara starkare än dem. Kanske handlar det till viss del om teknik, men jag tror framförallt det är en mental spärr.
Så prova hur stark du faktiskt är. Jag tror det är bra att testa sin egen förmåga, att våga ta i till man nästan kräks och känna triumfens sötma när man faktiskt orkar rubba den där tunga byrån. Leta upp en stor sten i skogen och lyft den!
Men få för tusan inte ryggskott eller kör över er själva med hästtransporten, bara för att ni tror er vara starka nog att flytta den på egen hand. Ibland kan det vara bra att känna till sina begränsningar också. Det hälsar min mosade fot.
