Lisa Lange Bengtsson: Jag är världens bästa hönsmamma
Varje dag när jag öppnar upp Facebook får jag möjlighet att se tillbaka på minnen som jag tidigare har delat. Minnen som kan säga så mycket om hur jag både mådde just då, hur jag har utvecklats men också hur mycket jag har krigat när det gäller sina barn. Vissa av dessa minnen är lyckliga och roliga medan andra minnen är jobbiga är titta och tänka tillbaka till.
Under många år har mitt ena barn fått utså kräkningar och utfrysningar i skolan vilket gjorde att han avskydde skolan. Jag har hållit mitt barn i handen och känt att ju närmare skolan vi kommer desto hårdare håller han den. Jag har legat jämte han om kvällarna tills han har somnat gråtandes och den sista tåren landar på kudden som jag ömt torka bort i samma stund som mina tårar trillar ner från min kind. Att som mamma tänka tillbaka till den tiden då mitt barn aldrig skrattade, aldrig var glad utan bara ville sitta nära och känna trygghet. Känslorna om att vara otillräcklig och hjälplös som mamma samtidigt som du krigar för ditt barn och barnets välmående var en daglig kamp. Att titta tillbaka på de kort när mitt barn var liten, där och då visste vi inte hur tufft och jobbigt livet skulle bli. Och tur är väl det?
I dag kan jag se på mitt barn med en sådan stolthet över hur långt han ändå har kommit. Jag vet att det är mycket på grund av mitt slit och krigande, men han har tagit sig dit där han är idag med båda fötterna på jorden. I söndags var jag i kyrkan då han ska konfirmeras och jag sitter där i bänken utan att ha mitt barn jämte mig som håller hårt i min hand utan han sitter med sina kompisar. Han är glad och skrattar, och han är en av dem. Alltid med ett öga bakåt för att kolla om jag fortfarande finns där.
Hur kaxig och tonårig mitt barn än är så är det till mig han kryper upp till på kvällen när vi ska mysa framför Tv:n. Hur pinsam jag än må vara i hans ögon så är jag hans trygghet. Att höra honom fortfarande ropa ”Mamma, kom” och jag snabbare än vinden står där och visar att jag fortfarande finns där och hjälper mitt barn. Jag står och tittar när han spelar fotboll och många gånger blir tårögd och tacksam för att han aldrig gav upp när det var som jobbigast. Han är i mina ögon, en sann hjälte!
Minnena kan säga mycket om oss men också visa vår resa genom livet och när jag ser tillbaka på de minnena stannar jag upp och andas och ler för mig själv. Jag är krigar-mamman som alltid finns där för mina barn. Jag håller inte alltid dem i handen men jag finns där om de faller och hjälper dem upp. Jag kan inte alltid finnas där hos dem, men genom att de vet att jag står bakom dem när de vänder sig om för att titta efter mig räcker för mig. Jag är ingen curling-mamma men jag är världens bästa höns-mamma som försöker mer och mer bli av med kontrollerandet över mina barn, även om det kan vara svårt ibland.
