Maria Lindberg: Jag går in i 2018 som en hobbit
God fortsättning till er alla när vi nu stiger in i år 2018. Jag tycker redan om det här året. Som min hovslagare konstaterade - det är bekvämare att skriva 8 än 7. För hand då alltså. På tangentbordet är det inte en fullt så stor skillnad på att trycka på tangenten ett steg till höger.
Men jag tycker att det här kan vara året som blir lite enklare, lite skönare. Jag är ganska säker på att det inte kommer att vara det för mig, om jag känner mig själv och mitt liv rätt, men jag tillåter ändå mig själv att inbilla mig detta. Ett glidit år där allt liksom faller på plats av sig själv utan minsta ansträngning från min sida. Jag vet att jag i själva verket kommer att jobba arslet av mig för att nå mina höga ambitioner. Men jag har världens roligaste jobb, så jag jobbar gärna hårt och mycket - men då krävs det balans i resten av livet.
Så kanske kunde jag ha det lite mer soft i de icke arbetsrelaterade delarna av mitt liv ? Småbarnsförälder, hästägare, gårdsägare och tillika överdrivet välorganiserad med ett starkt behov av ordning och reda. Det finns väl alla förutsättningar för ett mer avslappnat liv, tänker jag med illa dold ironi.
Jag ska definitivt inte klaga på 2017, det har varit ett fantastiskt år för mig personligen på så många sätt. Men runt omkring mig har det hänt så mycket skit. Vänner som mist nära och kära, vänner som mår dåligt och allt annat med krig, terrorism, övergrepp och andra hemskheter i världen. Jag önskar innerligt att 2018 blir ett bättre år.
Mina nyårslöften då? Ja, de är som vanligt ganska lätträknade. Noll för att vara exakt. Det är inte för att jag är rädd för att bryta dessa löften, det är bara att jag aldrig kommer på vad jag ska lova. Först tänker jag på saker som att inte äta chips så ofta, följa med bättre i nyhetsrapporteringen och alltid vika och lägga in den rena tvätten innan den fyller hela tvättstugan. Men allt det där innebär prestationspress, något jag behöver mindre av i mitt liv.
Så istället skulle jag kunna lova att vara mindre hård mot mig själv, chilla mer, titta på fler tv-serier, ta mer egentid med hästarna och gå oftare på massage. Men det faktum att jag ska LOVA att göra det förvandlar helt plötsligt dessa trevliga saker till en prestation och prestationsångesten tornar upp sig över mig likt Domedagsberget i Mordor.
Men kanske kan jag ändå ha någon slags önskan, en målbild, över hur mitt familjeliv ska se ut. Jag tänker då ett stilla liv, fyllt av god mat, mycket skratt och mys, förnöjsamhet och lugn. I mitt lagom stökiga hem ska jag trivas och aldrig gapa efter mer än det jag redan har. Kort och gott ska jag förvandlas till en hobbit. Det borde inte vara så svårt. Den rätta längden har jag redan, det handlar snarast om att förändras rent mentalt. Gå från hårt arbetande dvärg, med vissa orch-tendenser, till en mer bekymmersfri hobbit.
Ni andra Tolkien-kunniga kanske undrar varför jag inte aspirerar till att bli mer som en graciös alv som inte bryr sig om det världsliga, utan lever och njuter av naturen? Det finns inget jag hellre skulle vara i Sagan om Ringen-universumet än just en ståtlig alv. Men när jag i dessa jullovstider hasar runt i mina knäiga mjukisbyxor, smutsigt hår och håliga strumpor vore det total självförnekelse att inte se större likheter med illaluktande och råttliknande orcher.
