Jag har bidragit till segregation

När min ena son var omkring sju år skulle han på ett kalas hos en klasskompis. Han bodde i Araby och min son blev frälst när han kom dit.

Här vill jag bo mamma sa han. Han tyckte att det var häftigt med en innegård där man kunde spela basket, han gillade att åka hiss upp till en lägenhet något som var mycket exotiskt för honom. Det fanns barn överallt och området var byggt för att locka till spontanlek. Ja det var helt enkelt drömboendet för honom. Jag skrattade och sa att nej, jag vill inte flytta till Araby.

Smålandsposten publicerade i fredags den första delen i en serie där de tar upp de ökade inkomstklyftorna och segregationen i Växjö. Ett fantastiskt bra och viktigt jobb i dagens Växjö, i dagens Sverige. Det var inga förvånande siffror de presenterade, inkomsterna har ökat mest bland de boende på Söder i Växjö medan de boende i Araby ligger i botten. Men det var viktigt att få det svart på vitt.

När jag började min yrkesbana så jobbade jag inom vården. Och eftersom jag var av den åsikten att mina vänner som valde att gå på universitet och plugga i evigheter var lata människor så valde jag istället att jobba mig upp. Jag har jobbat hårt och många gånger har jag fått bevisa att kunskap kan man få på andra sätt än via universitet. Med det hårda arbetet och modet att gå vidare från ett jobb till annat har också inneburit stora inkomstökningar för min del. Och ja, jag bor på Söder. Det är inget jag skäms över och jag håller helt med Bo Frank (M) när han säger att det ska löna sig att jobba.

Däremot så tycker jag att jag har ett ansvar att se till så att mina barn lär sig att alla måste börja från noll för att arbeta sig uppåt. Sedan har vi alla olika förutsättningar till att nå den nivå man själv är nöjd med. Och det är också viktigt att vi som har bättre förutsättningar hjälper dem som har sämre förutsättningar. Jag vet. Oerhört PK. Men det är lättare sagt än gjort.

Jag gick med i en Facebookgrupp där personer kunde söka hjälp från andra som hade möjlighet att hjälpa. Ofta handlade det om en matkasse, hjälp till att ordna ett födelsedagskalas de själva inte hade råd med och så vidare. En fredag kom det ett akutärende till gruppen. Det var en kvinna i Växjö som skulle få sin dotter på besök under helgen. Hon hade inte träffat sin dotter på nästan ett år, men nu skulle de äntligen få träffas under en hel helg. Kvinnan hade dock inga pengar till mat den helgen och behövde hjälp.

Jag tog uppdraget, köpte potatis, köttfärs och allt annat hon hade skrivit upp på sin handlarlista. Jag la ner en serietidning med lite klurigheter att lösa som extra för den 6-åriga dottern som skulle komma. Sedan tog jag med mig sonen som några år tidigare vill bo på Araby för att visa honom vikten av att hjälpa andra.

Vi kom till området där kvinnan bodde. Det var mörkt och sonen sa att här skulle han aldrig vilja bo. Han skulle inte ens vilja befinna sig i området. Vi gick in i trappuppgången och sonen sa att vi skulle ta trapporna, den där hissen var väl inte att lita på.

När kvinnan öppnade dörren skymtade en väldigt skral lägenhet i bakgrunden. Hon var nervös, säkert både för att vi var där och överlämnade mat till henne men också för att hon skulle få träffa sin dotter för första gången på 11 månader. Hon berättade att hon ansökt om att få träffa dottern var tredje månad men hela tiden fått avslag tills nu. Äntligen. Jag gav kvinnan en kram och önskade henne lycka till.

På vägen ner mötte vi en kvinna i trappan som hade en liten flicka vid sin sida. Flickan hade håret i en fläta och en liten ryggsäck. Hon tittade ner på trappstegen och såg allt annat än förväntansfull ut.

Jag och sonen kom ut på gatan igen och jag frågade honom vad han tänkte.

Hur kan de lämna flickan där en hel helg? var hans första ord. Jag försökte förklara att det var ju hennes mamma och…

Men såg du inte hur hon såg ut! Det fanns inget att göra och flickan är bara ett barn. Hur vet du att hon vill vara där en hel helg? De känner ju inte varandra.

Jag kände mig lite som Fredde i Solsidan när han tog med sig sin son för att han skulle få se hur en lägenhet såg ut. Det här var en väldigt, väldigt, dålig idé att ta med sonen på. Hur fan kunde jag tro att jag skulle lära mitt barn solidaritet genom att köpa en kasse med mat och lämna över till en trasig familj? Det handlar om så mycket mer som man inte kan förklara på ett enkelt och politiskt korrekt vis.

Jag körde sonen till hockeyträningen och åkte hem till min villa på Söder med allt annat än en bra känsla i magen.

Det är bra att politiker ser över hur vi kan få en blandad bebyggelse. Det är bra att de ser till så att skolorna bidrar till att barn med olika bakgrund samsas i en jämställd miljö.

Men jag har också ett ansvar. Och det ansvaret innebär inte att jag ska visa mina barn att man kan döva sitt samvete genom att köpa en kasse mat, ge en kram och sedan gå.

Jag har bidragit till segregationen genom att visa mina barn att områden liknande Araby är områden vi hälsar på. Inte lever i.

Och det mina vänner. Det är fakta. Fakta jag skäms över.

Elisabeth Anderberg