Jag längtar efter ensamhet

Jag vill inleda denna krönika med att säga att jag förstår att icke självvald ensamhet kan vara både hemsk och deprimerande och jag önskar ingen, som inte själv vill det, att leva i ensamhet.

Med det sagt måste jag framhärda att ensamhet numera är detsamma som lyx för mig. Att få vara i fred är så sällsynt att det blir helt underbart. Det kan handla om korta stunder. Som när jag låser in mig på toaletten (bör tilläggas att låst dörr är sällsynt dock, oftast gäller det att skita med dörren vidöppen och genast kunna rycka in och lösa bråk eller fläta någons hår, eller få ut dinosaurier ur vattenkannan eller fixa andra nödlägen samtidigt som man med ändalykten placerad på toalettringen hanterar sin egen nödighet så att säga).

Eller som när jag stänger bildörren efter att ha knäppt fast bägge ungarna i sina bilbarnstolar och saaaaaaakta vandrar runt bilen innan jag öppnar min egen dörr för att ge mig in i den verbala storm som råder där inne - de sekunderna det tar för mig att förflytta mig genomförs i i sann carpe diem-anda. Det är tyst, bilens chassi dämpar döttrarnas vilda diskussioner till ett mummel och ingen kan hänga i min tröja eller rycka mig i armen. I några sekunder är jag i fred. I några sekunder ansvarar jag enbart för att sätta min egna fot framför den andra.

Ni som inte har barn eller bara har en liten nyfödd - ni kan omöjligt förstå detta. Det låter kanske sjukt i era öron. Hur kan man önska att inte vara med dem man älskar mest? Men trots att jag älskar min familj skitmycket (som äldsta dottern brukar uttrycka det), så kan det ibland vara så otroligt skönt att slippa dem. Är jag en dålig mamma för det? Nope, inte det minsta.

På semestern låg jag sjuk i nästan två dygn och resten av familjen åkte iväg på vår planerade resa till svärföräldrarnas sommarstuga. Att vara sjuk när det faktiskt var soligt och varmt ute, något vi ju inte varit bortskämda med denna sommar, var rätt pissigt. Men när jag legat där ett halvt dygn, det värsta av sjukan började avta och jag mest var trött - då kändes det plötsligt väldigt lyxigt att vara helt ensam hemma och kunna plöja igenom avsnitt efter avsnitt av min nuvarande favoritserie. Ingen störde, jag åt när jag ville och vad jag ville. Jag kunde somna ostört, sova så länge jag ville och den enda som pockade på uppmärksamhet var stora röda hankatten. Men så fort han blivit insläppt och hoppat upp i favoritfåtöljen låg han där och sov förnöjt så länge han bara kunde (det vill säga tills barnen kom hem och kramade, pussade och bäddade ner honom samt pyntade den röda pälsen med ett dagisgjort halsband eller två).

På tal om sjukdom - småbarnsföräldrar: Finns det något värre er partner kan göra mot er än att gå och bli sjuk? Innan man hade barn tyckte man så synd om sin partner, gav hen vattenglas, la på en extra filt, hämtade värktabletter, fixade favoritmaten samt åkte och handlade en tidning med sjuklingens intresse.

Numera tycker man synd om den sjuka partnern i cirka en halv dag. Sedan växer och växer irritationen över att den där inbillningssjuka latmasken ligger där inne i sovrummet och jämrar sig, medan man själv springer benen av sig med att försöka sköta hela huset, hushållet och barnen på egen hand.

Uttrycket Krya på dig! har helt plötsligt fått en mycket mer beordrande klang än ljuvt viskat med uppmuntrande omtanke i det Lindbergska hushållet…

Maria Lindberg