Maria Lindberg: Jag vill se huggtänder på Marcus & Martinus
Jag ska ha en Marcus & Martinus-tårta på mitt födelsedagskalas. Dessa popbröder från vårt lilla grannland har tagit över världen med sin musik, och nu tydligen även mitt kalas. Deras bild ska tryckas på en sådan där sockerdeg som sedan läggs på tårtan. Det är rätt fantastiskt när man tänker på det - en skrivare som skriver ut en bild på ett ätbart material med ätbara färger. Hur tusan funkar det? … en snabb googling senare: Men herrejisses! Man kan ju själv skriva ut egna ätbara bilder i sin vanliga bläckstråleskrivare. Bara att inhandla speciella patroner med ätbar färg och så kallade oblatblad gjorda av socker eller choklad. Tänk om jag hade varit bakintresserad. Nu är jag motsatsen till det, jag bakar muffins eller kladdkaka, vägrar allt som är mer avancerat. Men tänk om… då skulle jag skapat fantastiska kreationer med mina egna bilder. Sagolika tårtor som fick gästerna att säga ooooohhh och aaaaahh.
Men tillbaka till verkligheten och den Marcus & Martinus-tårta som ska pryda vårt köksbord. Missförstå mig rätt - jag har ingenting emot dessa söta blonda pojkar, jag har till och med sett dem live på Solliden när vår kronprinsessa fyllde 40 år. (Här tappade jag hakan så hårt i golvet att jag tror jag slog ut en tand vid anblicken av mina egna ord. Chocken av att se den här beskrivningen av mitt liv på pränt var jag inte beredd på.)
Jag har varit på kronprinsessans födelsedagsfirande och sett en sockersöt popduo live med skrikande tonåringar bakom mig! Hur hände det??? Jag gillar ju hårdrock, vampyrer, mystik, sagor, folksägner och fantasy. Vad i hela friden har hänt med den radikala hårdrockaren med hjärtat till vänster och ett motstånd till monarkin? Hur blev det såhär?
Det enkla svaret är barn. Mina älskade barn. I detta fall den äldsta, som lyckades födas exakt två dagar innan min 28:e födelsedag. Sedan den dagen har jag inte längre haft så mycket att säga till om gällande mitt eget födelsedagsfirande. Eller rättare sagt - jag har inte haft mycket av ett födelsedagsfirande alls. Det är liksom någon annan som har stulit det rampljuset. Någon annan som nu fyller 6 år och som plötsligt tycker att tårtor med enhörningar och prinsessor är ”barnsligt” och därför ska ha en tårta med största idolerna - Marcus & Martinus. Samma någon som föräldrarna ville glädja genom att besöka det ganska märkliga och så kallat folkliga firandet av kronprinsessan (ska det egentligen stavas med stort K? Strunt samma - jag skulle absolut säga ”du” till henne om jag träffade henne. Inga förlegade titlar kommer ur den här rebellens mun!).
Ja, jag har väl insett att man kan gilla, eller i alla fall acceptera, det mesta samtidigt. Jag kanske inte själv väljer att sätta på ”Elektrisk” med Marcus & Martinus, men jag kan sjunga med i vartenda ord och glädjas tillsammans med döttrarna när de far runt som studsbollar på köksgolvet. Jag är fortfarande emot monarkin, men kan ändå förstå dotterns fascination för prinsessornas klänningar. Och det är en ständigt pågående process att inviga döttrarna i bra musik. Det kan vara allt från 60-talspop och rock till hårdrock eller skönt 90-talsgung. Hårdrock går oftast bort för att det tydligen är ”för läskigt”. Men till vår stora glädje, vi föräldrar som var tonåringar under 90-talet och tidiga 2000-talet, har låtar som Mr Cool med Snook fått hög rotation här hemma.
Jag föreslog förresten att vi kunde be konditorn sätta på huggtänder på Marcus & Martinus, så att de blev vampyrer. Men födelsedagstjuven sade blankt nej till det.
