Kyrkogården på sociala medier

Vill du bli kontaktperson för mitt konto på Facebook när jag dör?

Frågan kom från en nära vän. Vi känner varandra väl och vet hur den andra skulle vilja ha det i olika situationer.

En rysning gick genom kroppen först. Jag vill inte att hon ska dö. Men sedan tänkte jag att det var en bra grej från Facebooks sida att ta fram detta kontrakt. För visst har väl även ni varit med om att Facebook påminner om en väns födelsedag, hur vi kan fira denne med en överraskning, det är bara det att vännen är död. Värst är det när personer skriver grattis på vännens vägg utan att veta om dennes död.

Därför är det bra att det nu blivit lättare för andra att avsluta konton å någon annans väg då personen har dött. Istället kan man starta minnessidor för personen. Där kan man informera om begravning, minnesstund, lägga upp några sista ord och så vidare. Efter sorgeperioden kan man sedan avsluta minnessidan. Eller låta den vara kvar.

Det är just det där med att låta minnessidan ligga kvar som jag funderar över. Jag är inte så mycket till övers för gravplatser i vanliga fall. Jag behöver ingen sten med ett namn på att gå till för att minnas eller tänka på personen. Det är 10 år sedan min pappa dog och jag har varit vid hans grav två gånger efter det. Mest för att jag har varit i närheten. Jag tänker mer på min pappa när jag hör en låt som jag kopplar till honom eller när jag kör bil alldeles för fort, än vad jag gör när jag ser hans gravsten.

Man säger att en människa dör två gånger. En gång fysiskt och ännu en gång när ingen minns personen längre. Det är därför som det endast finns vissa gravstenar som får vara kvar längre än andra. De som får vara kvar är de som betytt något för samhället. I det stora hela då. Gå en promenad på Tegnérkyrkogården i Växjö och läs på gravstenarna så ser ni vilka som var betydande personer i dåtidens samhälle.

Det har också en praktisk betydelse att allas gravstenar inte kan finnas kvar för evigt. Då skulle våra städer till största del bestå av gravplatser.

Men när det handlar om minnessidor på sociala medier så finns det än så länge inga begränsningar över hur många som kan finnas. Där kan vi dagligen få uppdateringar om personer som inte längre finns bland oss. Bilder som dyker upp både från hens barndom och vuxenliv. Historier berättas om minnen från än den ena och än den andra och jag funderar på om detta är sunt?

Idag är vi många som kämpar för att bli sedda via sociala medier under tiden vi lever. Alla dessa minnessidor som ligger kvar i, vad det verkar, all evighet på sociala medier – är det inte ett sätt att förlänga bekräftelsebehoven? Kanske inte så mycket för personen som har dött, krasst så tror inte jag att det bekommer den döde. Utan för personerna som kände hen. Ibland känns det som en tävling kring vem som kände personen bäst. Se mig, jag är den som betydde mest!

Jag önskar att alla människor skulle skriva ner en liten berättelse om sitt liv. Rakt och ärligt. En berättelse som finns för de efterlevande att läsa och lägga till sina egna minnen av personen. På så sätt skulle våra egna minnen av de personer som funnits i våra liv finnas intakta. Utan påverkan av andra som vill berätta hur personen egentligen var via sina egna minnen som de publicerar på Facebooks minnessidor.

Sociala medier bör handla om att folk är sociala med varandra. Och ursäkta, men en död person är inte särskilt social. Låt de finnas i era minnen och era berättelser, men om vi inte minns dem utan veckouppdateringar så kanske de inte ska minnas?

Istället för att uppdatera dödas liv kanske vi ska se alla de som lever och uppmärksamma dem?

Så min älskade vän. Jag tar det som en ära att bli kontaktperson för dina sociala medier den dagen då du dör. Jag utser dig till min like. Om det blir jag som kommer att få berätta om denna sorgens dag ska jag göra det med en berättelse om dig som du själv har berättat. Jag kommer att lägga upp en profilbild på en situation då du trivdes som bäst (troligtvis i slalombacken) och jag kommer att informera om allt praktiskt. Sedan avslutar jag kontot.

För du och ditt liv behöver ingen minnessida för att vi ska minnas dig. Jag kommer att berätta om dig för min familj över middagsbordet, vilken fantastisk människa du var, när du hjälpte mig och när jag hjälpte dig. Det kommer göra att mina barn kommer berätta om dig för sina barn och de för sina barn och de för sina barn.

En dag dör du en andra gång. Och så gör vi alla.

Elisabeth Anderberg