Låt barnen tävla!

Hockey är mitt levebröd. Förutom att skriva om hockey här på VXOnews så driver jag ett par hockeysajter och är chefredaktör för Pro Hockey. Men det är bara hockey, för begreppet idrott intresserar mig egentligen inte alls. Jag har ofta försökt och skulle verkligen vilja vara mer lockad, men bortom hockey och golf är det helt tomt. Visst, jag ser väl utvalda matcher i fotbolls-VM, men bara för att det råkar sammanfalla med fint väder och ger en ursäkt att sitta på altanen med en granne och ett par pilsner en tisdag. Av sommar-OS har jag nog inte sett en enda minut sedan Atlanta.

OK, jag tävlar och tränar mycket golf, det är min andra sport, men thats it. Jag äger knappt ett par löparskor. De gånger jag i perioder släpat mig till ett gym har det antingen varit i syfte att förbättra mina utsikter som charmör, eller åtminstone för att slippa köpa en helt ny garderob. Konditionsidrotter är helt enkelt för trista för att min hjärna ska orka med att titta på dem, än mindre utöva dem.

Individsporterna har annars satt klorna i min generation så hårt att det börjat anta rent religiösa former. Ungefär varannan man i min ålder tycks bekämpa sina svårartade ålderskomplex med hjälp av spandex och hjälmar tillverkade av frusna bananer. Det är Vätternrundor här och Vasalopp där och det cyklas och stånkas och räknas steg och måttas proteinshakes till den milda grad av förbannelse att jag faktiskt börjar känna mig lite ensam borta i Preben Elkjaer-hörnan. Med tanke på hur intensivt de här hurtbullarna blir påhejade av fruar och kollegor och Facebook-kompisar ser jag inte heller slutet på mörkret i tunneln.

För egen del skulle jag hellre äta upp mina egna knän med lite favabönor och en fin Chianti än att bli sedd i gul spandex på en cykel med obegripliga trampor. Begrepp som må bra och utmana sig själv associerar jag med helt andra sysselsättningar än att baxa sig uppför en kulle utanför Ödeshög med norska mäns rövsvett skvättande i ansiktet.

Men är det något jag verkligen gillar, så är det idrottande barn och det alldeles oavsett sport.

Ungdomsidrott är dock inte ett område på vilket jag kan sägas ha någon större expertis. Min enda egentliga merit är att jag en gång i tiden var golftränare åt en tolvårig Robert Rosén. Honom gick det ju riktigt, riktigt bra för. I hockey.

Men ändå. Ämnet har bringats till min närhet på sistone, eftersom jag har en son som idrottar.

Killarna och tjejerna i Bålsta Hockey Team 08 är åtta år och har fem istränare, eget förråd, tröjor med namn och nummer, de tränar två och ibland tre gånger i veckan och spelar ett femtontal matcher på en säsong. Det är ganska fantastiska förutsättningar och kräver ett ideellt engagemang jag under alla andra omständigheter hade skytt som pesten. Men detta är skitkul. När det ännu hette Hockeyskolan var jag med som tränare, men eftersom ungarna numera åker ifrån mig och då min karriär i division fyra inte givit mig några större taktiska kunskaper att bidra med så har jag retirerat till rollen som materialare. Någon Pudding är jag just inte, men jag kan slipa skridskor och kylspreja tyst på tjutande barn och det duger.

Barn idrottar inte i syfte att flörta med tjejerna på kontoret eller skryta för FB-polarna. De drivs av ren och skär glädje och den energin är så smittsam att även en urcyniker som jag smälter varje gång. Fem minuter på SATS och jag vill hänga mig själv i en ribbstol, men ge mig tjugofem joggande ungar och jag får ro i själen.

Därför blev jag lika ledsen och upprörd som alla andra när en synnerligen tråkig artikel började florera i sociala medier i veckan. Storyn i korthet: en 13-årig pojke i Viggbyholm hade blivit utstött ur sitt hockeylag och hänvisats att söka ny klubb, eftersom han inte ansågs vara tillräckligt bra för den elitsatsning som på oklara grunder påbörjats i en villaförortsförening med representationslag i division två.

Obehagligt, med många bottnar.

Debatten om störda idrottsföräldrar har intensifierats på sistone, men som företeelse betraktat är det här knappast något nytt. Det kan nog alla vi som spelat hockey vittna om. Däremot säger många att det blivit värre, och så kan det nog säkert vara.

Om jag bara får använda en teori så tror jag att det finns viss korrelation mellan detta problem och de cyklande spandexpapporna jag kräktes lite över alldeles nyss. Att ägna hela dagarna åt att både jaga pengar till bokslutet och kapa sekunder i sina träningsappar kan nog sätta själva syftet med deras barns idrottande i ett knepigt ljus och höja angelägenhetsgraden till osunda nivåer. Är man dessutom ett litet småsvin i grunden så lär man inte uppföra sig bättre i sammanhang där det ges tillfälle att kivas med likasinnade.

Men den lösning som allt oftare föreslås för att få bukt med den här problematiken stavas resultatfrihet.


En populär arbetshypotes är att föräldrar med hybris kommer sluta bete sig som svin mot grannarnas ungar om vi slutar räkna målen i matcherna och slopar alla resultat och tabeller före 14 års ålder.

Det tror inte jag.

Lagidrotten är redan utsatt för hård konkurrens från individuella träningsformer och sporter och även e-sport - som alla har det gemensamt att de i första hand går ut på individens resultat. Hur kul tror ni barn skulle tycka det var att kasta spjut om ingen mätte? Hoppa höjd utan att veta var ribban låg? Hur ska du med trovärdighet lyckas övertyga ett barn som just vunnit ett 100-meterslopp om att alla ändå vann, även den som kom sist?

På åttaåringars nivå räknar vi aldrig resultat i hockeymatcher, det är 0-0 på tavlan dagen lång. Vi matchar fyra och fyra alldeles oberoende av talangnivå och dagsform och pratar aldrig om huruvida ungarna vann eller blev utskåpade. Vi har vad man brukar kalla sunda värderingar, men det tror jag är helt oberoende av huruvida vi räknar målen eller inte.

Kidsen? De har stenkoll där ute. De vet precis om de leder eller ligger under och hur många mål och assist de gjort. Precis som alla andra älskar de att tävla, de älskar att vinna. De bygger och kultiverar sitt hockeyintresse genom att se sina förebilder tävla och vinna, men själva ska de åka runt med 0-0 på tavlan tills de är 14 år för att nån gris i Stocksund inte kan uppföra sig?

Vi kommer inte bort från idiotföräldrar genom att neka barnen att tävla. Visst, de kommer möjligen engagera sig i andra sporter, men vad är då vunnet? Ska lille Lasse istället tvingas ut på ett par längdskidor när fotbollen blev för omätbar för att uppfylla tokfarsans prestationsbegär?

Förslagen att slopa resultat är av välvilja, så mycket förstår jag. Men om vi tror att vi kan slå i barnen att det inte finns något som heter vinster eller förluster förrän de är fjorton år, så tror jag också att vi på kuppen riskerar att döda det vi som gör lagidrotten så mycket roligare än individidrotten: vi vinner tillsammans, vi förlorar tillsammans.

I förlängningen kanske de också själva en dag blir bättre föräldrar av det.

LÄS MER

Tidigare krönikor av Peter Sibner hittar ni här

Peter Sibner