Maria Lindberg: Mitt manifest som slafsspöke

Jag förväntar mig höra ett rungande NEJ ljuda över nejderna när ni läser denna krönika i papperstidningen till förmiddagskaffet eller på mobilen medan ni lägger barnen eller slösurfar i soffan.

För det är ju så erbarmligt tråkigt att stå där och tvaga sig. Hårets ska tvättas och sedan balsameras och kroppens alla skrymslen och vrår ska skrubbas rena. Är man då som mig, en duschhatare som skjuter på duschen så länge det bara går, så krävs det totalrenovering varje gång också. Inga femminutersduschar här inte.

Till vän av ordning: Ja, jag är medveten om att jag använder ordet balsameras inkorrekt ovan. Men kom igen - det är roligt! Självklart menar jag ”vårdas med balsam”, men det är mycket roligare att föreställa mig som en förtorkad mumie med balsamerat hår som står där under det strilande vattnet och låter uuuuäääääää…

Hur som helst, duscha är tråkigt och något jag helst undviker. Men för att inte se ut som ett vandrande smörpaket i håret och för att slippa förgifta människor med min odör, så tvingar jag mig ändå till denna aktivitet regelbundet cirka två gånger i veckan. Vid varmare väder, och mer perspiration, nödgas jag stiga in i den klaustrofobiska duschkabinen ännu oftare.

Det är dock smått farligt för en duschhatare att ha den typ av arbete jag har. Det vill säga, vara en ensamarbetande företagare som jobbar hemifrån. De flesta veckor träffar jag kunder och annat folk, som jag ju gärna vill se respektabel ut inför. Men vissa veckor spenderar jag majoriteten av mina dagar framför datorn utan att möta en levande själ. Visst måste jag se folk i ansiktet när jag hämtar på förskolan, men så här vintertid kan man gömma flottigt hår och kroppslukt under mössor och tjocka lager kläder. Då händer det att Maria förvandlas till slafsspöket… knäiga mjukisbyxor, hängig sweatshirt, nergångna fårskinnstofflor och en inte allt för rentvättat nuna med medföljande kropp. Slafsspöket hasar sig fram mellan datorn och soffan, där dagens lunch intas framför någon tv-serie, och vill knappt svara på telefonsamtal då det känns som att slafsigheten liksom hörs på rösten. Fast då kan man ju skylla på förkylning, vi småbarnsföräldrar blir ju alltid nersmittade med basilusker från förskolan.

Men slafsspöket är rackans effektiv på att jobba. Bildredigering, bokföring och artiklar blir klart i en väldig fart. Ville en kund beställa några extra bilder? Inga problem - jag lägger ingen tid på min personliga hygien, så den tiden kan jag istället jobba!

Jag vet att jag inte är ensam i detta. Jag har vänner som också erkänt sig till duschhatarnas skara. Det är inget man pratar om öppet, det är något som viskas om bakom stängda dörrar.

Men det vill jag förändra! Låt oss öppet prata om att vi då och då, eller ganska ofta, är rätt äckliga i vår ensamhet. Låt oss omfamna vårt fettstripiga hår, våra mjukisbyxor som hänger både vid knä och rumpa och låt oss hylla vår rätt att inte bry oss! Låt oss slippa känna dåligt samvete över att vi inte hälsat på vattnet och tvålen på ett tag och haft samma otvättade tröja dag ut och dag in (kanske till och med sovit i den). Låt oss njuta som slafsspöken!

Missförstå mig dock rätt här. Vi ska inte besöka restauranger, möten, släktmiddagar och dejter som slafsspöken. Då är det uppiffning som gäller. Men vi har vår fulla rätt att försjunka i slafsighetens träsk när vi är hemma, vid dagishämtning… och även i stallet.

Detta är mitt duschhatar- och slafsmanifest.