Den utländska: Sam Smith-The thrill of all

Den nu 25-åriga Sam Smith är tillbaka med den George Michael-inspirerade soulplattan ”The thrill of all”. Man märker i hans lite avskalade arrangemang att han inte har vågat sig på att göra några låtar för dansgolvet. Hans debutplatta som blev en enorm succé har troligtvis satt prestationspress på honom.

Skivans första spår ”To Good At Goodbyes” är en ballad med en hoppfull gospelkör i bakgrunden. Låt två är även den en ballad med snygga väsande körer i bakgrunden. Låt tre kanske man inte kan kalla ballad egentligen men är även den en ganska långsam låt med saxofon i spetsen. Tankarna förs för en stund till Las Vegas. Det är inte förrän i ”Baby, You Make Me Crazy” som Smith kommer igång lite, särskilt i refrängen. Men det går fortfarande långsamt.

Skivan blandar glädje med trumpeter med sorg med piano på ett imponerande sätt och hans röst är inte något att klaga på direkt. En manlig Adele skulle man kunna säga faktiskt. Texterna håller också en hög kvalitet. Skivan är dock en aning svårlyssnad på sina ställen, men den är helt klart värd att spana in!

Den svenska: Mikael Wiehe-Portvakten

Mikael Wiehe har fyllt 71 år, men är ändå inne i en av sina mest produktiva perioder i livet just nu. Samtidigt som han släpper nytt material så repar han för fullt inför en uppsättning i vår vid namn ”… har du sätt världen” där bland annat Nour El Refai och Malmö Stads Symfoniorkester även medverkar. På något tråkigt sätt så känns skivan ganska frampressad, som om han skulle ha kunnat gjort något ännu bättre om tiden funnits där.

I albumets första spår ”Släpp In Mig” förs tankarna genast till Karibiens vita stränder och solens hetta på huden. Hade lika gärna kunnat ha varit en introlåt till en resefilm med David Hellenius och Peter Magnusson. Texten känns stundvis mörk vilket tyvärr glöms bort i den klämchecka strandmelodin. Man hade gärna velat ha mer elgitarr och lite mindre steeldrums om budskapet skulle komma fram fullt ut. Nästa låt går även den i samma anda med en smått Lasse Åberg inspirerande refräng. Man blir nästan lite rädd över att hela plattan ska låta såhär, men i spår 3 tar vi Wiehes flygplan vidare mot Frankrike i balladen C’est Paris med ett ostämd piano som melodi. Sen vänder plötsligt skivan och den börjat bli mer klassikt Wiehe. Till exempel i låten ”det lilla livet” där han beskriver någon som pysslar i huset som sedan oljar in sin bössa och laddar med patroner.

Det jag egentligen vill försöka få fram är att hans fantastiska texter kommer lite i skymundan i de ibland något tunna melodierna. Annars en mysig platta med en mysig gubbe. Ett par spår är helt klart värda att spana in!

Klassikern: Kärlek-Rickard Wolff

Eftersom den fantastiska Rickard Wolff tyvärr gick bort alldeles för tidigt i fredags och för att den ofattbara sångerskan Marie Fredriksson släppte en låt samma dag. Vad passar då inte bättre än att klassikern får bli Rickards låt ”kärlek” som även Marie sjunger kör på ifrån 1997. Tänd ett ljus, värm en kopp te och njut!