David Färdigh: När Växjö tog priset

FREDAG. En SHL-säsong är väldigt, väldigt låååång. Särskilt om man ska vinna guld. Det är många prövningar på vägen och har man väl tagit sig till final så vill man ju inte stupa på sista hindret. Det gäller även som supporter eller hockeyreporter. När jag på fredagen är gäst på ett BNI-möte på Vida Arena påtalar en av värdinnorna att mina skosnören har gått upp och att nätverket dessvärre inte har någon läkare som medlem ifall skulle olyckan vara framme. Att snava och skada sig på Vida Arena precis lagom till den avgörande finalhelgen vore förstås fullständigt förödande. Jag böjer mig ner och knyter skorna som om det gällde livet, eller åtminstone ett helt SHL-guld.

LÖRDAG. Vida Arena kockar av förväntan. Efter två raka segrar kan det här vara säsongens sista hemmamatch. Klacken på Västra Stå har guldvittring och sjunger om Sveriges bästa hockeylag. Uppe i en av logerna finns det fortfarande en viss kvardröjande nervositet som tilltar när Växjö Lakers får ett mål bortdömt och Skellefteå sedan tar ledningen. Som sann supporter vet man att katastrofen alltid lurar bakom hörnet. Men tvivlet hinner aldrig får riktigt fäste, för strax därpå tar Växjö Lakers över föreställningen. När säsongens hjälte Elias Pettersson gör 4-1 vänder jag mig till min kompis och frågar, Nu känns det väl bra? Ja, nu känner jag mig faktiskt lugn, svarar han och strålar av en harmonisk frid. Guldet finns inom räckhåll!

SÖNDAG. Vi sitter framför tv:n och ser hur Växjö Lakers knyter ihop säcken. Inget kan stoppa dem. Vid 17.30 är allt klart. Växjö Lakers är SVENSKA MÄSTARE! Stort jubel. Senare under kvällen sprids ryktet snabbt, laget landar på Växjö Småland Aiport 21.30. Vi åker dit och inser att vi är i gott sällskap. Hela flygplatsen är belägrad av Lakers-supportrar. Anstormningen är så galen att terminalen tvingas stänga. Supportrarna får flockas utanför istället. De guldhjälmsförsedda spelarna kommer åkande i en buss runt krönet. Hejaramsor och jubelsång utbryter. Sällan har en buss fått så mycket kärlek. En kille pussar till och med karossen. Väl inne i stan fortsätter firandet. Men det är trots allt söndagskväll och även om Växjö vill stoltsera med att vara en storstad så stänger krog efter krog innan klockan ens slagit elva. Skaror av hemlösa supportrar drar runt i city i en desperat jakt efter en öppen pub. Kafé de luxe blir räddningen. Ett osannolikt ställe att ha en hockeyguldfest på, konstaterar en supporter. Men kulturen räddar hockeyn denna afton. Strax efter midnatt kommer samtalet. En polare befinner sig på den riktiga guldfesten med Lakers-spelarna på stadshotellet. Han är salig av lycka. Guldhjältarna röjer som om det inte finns någon morgondag och Eric Martinsson dominerar som nattklubbskung och tar priset.

MÅNDAG. Regnet strilar ner och på Stortorget förbereds det officiella firandet. Ett äldre par tittar förundrat på scenbygget och undrar vad som står på. Växjö är svenska mästare i ishockey, förklarar jag. Det hade vi helt missat, säger paret. Och så är det. Jorden fortsätter att snurra oavsett guld. Men Växjö tog priset.