Nassarnas protest som blev fel

I helgen hörde jag en historia ur vardagslivet. Början på historien gjorde mig ledsen och maktlösheten satte sin stora röv på mitt bröst som gjorde det svårt att andas. Men sedan flyttade herr Maktlöshet på sig och jag fick ett skrattanfall som fortsatte under hela natten. Lyssna på detta (eller läs):

I en liten ort utanför Växjö har det flyttat in en flyktingfamilj. Familjen har blivit placerade mitt i orten i ett vanligt bostadsområde. Det kommer säkert alltför ofta kommentarer från personer som inte kan se längre än till vad som passar in i deras vardag. Men jag tror och hoppas också att det kommer kommentarer från vänliga själar som förstår att vi alla måste hjälpas åt i vissa lägen.

Men nu handlade detta om de personerna som inte kan acceptera att det kommer in utomsocknes till deras by. De som vill äta sin pizza ifred utan att det kommer några utlänningar och stör dem. De som muttrar över att skattepengarna ska gå till invandrarna medan de ser över sin hembränningsapparat. De som är förbannade över att de gamla i Sverige inte får komma ut och gå ibland men som aldrig skulle sätta sin fot på ett äldreboende för skitlönen. Ja ni förstår säkert vilket klientel jag talar om.

En kväll hade några av dessa personer fått nog av att EN HEL FAMILJ blivit placerade på orten. Vart fan är världen påväg undrade de säkert. Så de gjorde slag i saken. När mörkrets timma hade kommit och de putsat upp sina icke hårbeklädda huvud, tog de på sig sina gröna midjekorta jackor. De knöt sina mörka höga kängor och gav sig iväg. Någon måste väl ändå säga ifrån!

De tog sig till bostadsområdet där familjen blivit placerade. Ställde sig utanför huset och började vifta med armarna i en typisk gest som var mer vanlig i början av 40-talet. Sedan skrek de unisont: Åk hem. Åk hem. Åk hem.

Medan denna protestaktion pågick utanför huset så hade en granne vaknat för att ta sig ett glas vatten. Hon tittade ut och undrade vad de höll på med. Varför stod de utanför Anna och Johans (påhittade namn) hus och skrek att de skulle åka hem? Anna och Johan var ju bortresta över helgen så det hjälpte väl inte att de stod där och skrek att de skulle komma hem. Det hörde de ju inte i alla fall.

Saken var nämligen den att den lilla protestligan hade gått till fel hus. Så de stod och skrek åk hem utanför übersvenska Anna och Johans hus under tiden då grannarna tittade på och undrade vad fan de höll på med. Den maktdemonstration de ville utföra blev endast ett enda stort förlöjligande av dem själva. Och jag hoppas att det på den lilla orten har spridit sig vilka dessa var och att alla skrattar lite åt dem så fort de visar sig.

Även om jag skrattar åt detta så jag inte vet var jag ska ta vägen. Även om jag ständigt får upp bilderna i huvudet då idioterna står och skriker åk hem till ett tomt hus så fastnar såklart skrattet i halsen när jag tänker på insidan av dessa människor. Hur kan man vara så jävla korkad så man ämnar att ställa sig utanför ett hus med en trasig familj som bor där inne och ta ut sin ilska på dem? Tyck vad ni vill. Gå och rösta, bli politiker, arbeta för det ni tror på, skriv debattartiklar och ställ frågor. Men ta inte ut det på enskilda människor.

Jag skulle vilja sätta mig ner med dessa personer och skälla ut dem för att de inte fattar. Men det skulle för det första inte hjälpa och för det andra skulle filmen på min utskällning ligga ute på nätet inom kort och de skulle få sympatier för att jag varit så dum mot dem. Så istället väljer jag att bara njuta av deras misslyckande och skratta en stund till.

Elisabeth Anderberg