Oktoberfest till slut
Det sägs att solen alltid skiner i Karlstad och det var ju lögn. Men plötsligt sken den i Växjö och i Malmö?
I mitt Facebook-flöde gnisslas det ofta om att det minsann är samma väder på julafton som på midsommarafton numera och att det är något galet med klimatet och att vi därför måste börja äta grönsaker och köra elbil. Menvi vet ju en del om regn och moln, vi som är födda bland sjöarna och granarna i södra Småland. Jag reagerar inte ens. Vadå? Så här var det väl alltid där hemma, även när vi var små?
Min syster hade länge ett osunt behov av julsnö, men när hon väl kom till sans med denna defekt föll även hon in i det kronobergska lynne som bäst kan beskrivas som väderbeständigt. Nu är hon rentav en soldat på området. Som en konsekvens av vår någorlunda samtida reproduktion firar vi ju ofta dessa begivenheter tillsammans, och vi räknar inte längre med något annat än att det ska vara regn och dis när högtiderna närmar sig.
Därmed når vi en helt annan trygghet i livet. Lite värmeljus, några iPads till ungarna och tryggheten det ger att inom husets väggar förfoga över frukterna av en lyckad sväng till Border Shopen. Svängig musik i högtalarna, ett par pigga grannar som inte är släkt men som ändå bjuds in och så en riktigt bra gryta att puttra igång när grillen står och rostar i ösregnet.
Väder? Vi har ju ändå lagt en massa pengar på elräkningar och nya takpannor för att överleva just vädret, och det är väl många som inte har det så lyxigt, varken till jul eller midsommar.
Stockholmare är en helt annan art. De saknar fullständigt den här förmågan.
När de väl baxat sig loss från tunnelbanor och trängsel och landat i rural miljö går de totalt jävla Ior om det inte vankas skärgård och rosé eller långfärdsskridskor och OBoy. Minsta avvikelse från Instagram-definitionen av en bra dag och de går direkt från pepp och dans till depp och mobilsurf. Min fru till exempel, hon härstammar från norra huvudstadsregionen och hennes orimliga förväntningar på vädret som lyckokaka har så ofta kommit på skam hemma i Småland att hon numera knappt vill följa med dit.
Sam Hallam är stockholmare, men han har lärt sig härda ut.
Hallam och gänget har ju haft en ganska hopplös oktober. När den här veckan började hade solen egentligen inte visat sig på hela månaden, som bjudit på sju förluster av åtta möjliga.
Men sen sprack det upp.
Visst, det är kanske läge att hia sig lite. Segern mot Malmö igår var mycket imponerande, men de tre poängen mot Djurgården greps på rejält skakiga ben. Men flera orosmoln skingrades rejält.
Moln 1: målvaktsfrågan
Visst, det skiljer säkert en miljon eller två i kolumnen för taxeringsbar förvärvsinkomst mellan Viktor Andrén och Joacim Eriksson, men just nu är Andrén Lakers förstemålvakt. Det är logiskt. Han har vunnit fyra av de sex segrar laget har tagit hittills, han glänste inte mot Djurgården men tog sig samman och vann matchen och fick sedan hålla en stabil och fläckfri nolla i Malmö igår. Joacim Eriksson? Ännu ingen match över 90 i räddningsprocent, han gav inte laget chansen att vinna i Karlstad och har futtiga två segrar på sex starter. Det är absolut en missräkning, men också något Lakers kan leva med så länge den pigga utmanaren är pigg nog.
Vi har ju trots allt hört den visan förr (Fördjupning: Nihlstorp/Steen och Fasth/Karjalainen) och att en dyr målvakt går in hårdare för rollen som påskhäxa än Halloween-spöke är i regel lämpligt.
Moln 2: förstakedjan
Växjö är faktiskt påfallande ofta ungefär precis så bra som Robert Rosén är. Det funkar så med playmakers med hans spelstil, de är ofta lite streaky, men när det stämmer brukar det dra med sig hela laget. Kiiskinen har gjort två game winners på tre dagar och Rosén lirkade in ett riktigt ursnyggt mål mot Malmö. När de eldar igång maskineriet vet vi sedan gammalt att både den duon och laget kan producera sisådär 24-25 poäng på 10 matcher. Egentligen är det rätt lätt att förklara med matematik: när puckarna trillar in så förvandlas puckinnehav och kompetenta passningar från snygg Corsi till assistpoäng och segrar.
Moln 3: försvarsspelet
I sig ingen överraskning att det tar sin lilla tid att spela in fyra nya backar i uppställningen, men det är knappast ett giltigt argument i dagens läge. De flesta lag har motsvarande omsättning i truppen. Mot Malmö var dock försvarsspelet mer eller mindre helt fläckfritt och den vägvinnande metoden att spela sig ur zon fungerade äntligen som i glansdagarna.
Moln 4: disciplinen
De senaste fyra matcherna har Växjö bara dragit på sig sju tvåminutersutvisningar och klättrar mot toppen av Fair Play-ligan. Den finns det väl inte jättemycket värde i att vinna i det långa loppet, men ett lag som håller disciplinen även när det går tungt är mentalt sett i en bra position.
Moln 5: effektiviteten
Tabellen till trots visade Växjö i går att de som helhet är ett bättre hockeylag än Malmö, men det har de varit i andra matcher och förlorat ändå. Den 1-0-ledning de hade med sig efter en dominant förstaperiod hade snabbt kunnat förbytas i nya tvivel. Men Rädda pucken, få kontroll på pucken, spela ut pucken och få in pucken är egentligen det enda flödesschema som behövs för ett lag som vill bevaka en ledning. Precis exakt detta gjorde Växjö och fick med sig precis såna där mål de släppt in mot både Färjestad och Luleå i mörka oktober.
Nu är oktober snart över och med november kommer tio dagars uppehåll, men först Örebro hemma i Vida på lördag.
Jag får gnugga mig i ögonen lite när jag läser det, men enligt SMHI ska det bli klar himmel och strålande sol i Växjö.
LÄS MER
Peter Sibner
