Otränad cyklar 27 mil del 1
I lördags invigdes Sydostleden. En cykelled som går mellan Växjö och Simrishamn. Den är 27 mil lång. Tjugosju. Och imorgon ska jag påbörja min tur på denna led.
Jaha tänker ni. Vad är det med det då?
Jo ni förstår, det längsta jag har cyklat i hela mitt liv är två mil. Det gjorde jag för en vecka sedan. Jag trodde jag skulle dö. Dessutom blev det inget rajtantajtan den kvällen om ni förstår vad jag menar.
Men saken är den att jag sätter mig i dessa situationer hela tiden. Min äldsta son brukar ge mig förmaningar om att jag måste inse mina begränsningar. Men begränsningar har aldrig funnits för mig. Jag tror att jag klarar allt, utan att förbereda mig. Inte när det gäller arbete, då är jag förberedd upp till tänderna och tycker att det är nonchalant av alla andra som inte är det. Men när det gäller andra utmaningar som hamnar utanför yrkesgränsen så har jag en övertro på mig själv som en dag bokstavligen kommer att leda till min död.
Jag ska ge er några exempel:
Spagattraumat. Jag har alltid varit vig och i min ungdom så gick jag med lätthet ner i spagat och split. Jag var ingen gymnast. Jag bara kunde det. Så hände det sig att jag i vuxen ålder var ute med min då nyblivne sambo på Kafé de Luxe. Bo Frank stod i DJ-båset och vi på dansgolvet. Då kom jag på den fantastiska idén att imponera på min nyblivne sambo. Jag skulle minsann gå ner i spagat under dansen. (Varför det nu skulle imponera på en vuxen människa att någon kan gå ner i spagat???) Så till tonerna av Beatles gick jag ner i spagat. Men jag kom inte upp. Min uppvisning resulterade i att mannen jag försökte imponera på fick ta hjälp av flera män för att lyfta mig uppför trappan och in i en taxi. Jag kunde inte gå på en vecka och blev sjukskriven för onödig spagat.
Headbangartraumat. Jag var på en fest i Lammhults Folkets hus. Om jag inte missminner mig så var det en fest efter den volleybollturnering som hölls i Lammhult och som jag varit med på. (Bara att jag varit med i en volleybollturnering är en historia i sig. Jag drog upp tröjan för att distrahera mina motspelare som kompensation för att jag inte kan spela volleyboll.) Det spelades i alla fall en del hårdrock på festen och jag skulle visa alla min fantastiska headbanging. Ja jag headbangade för kung och fosterland den kvällen. Två dagar efter kunde jag inte röra mig. Jag blev livrädd och åkte till vårdcentralen där läkaren frågade om jag varit med om en krock. Du har symtom som liknar whiplash sa han. Jag sa då lite försynt att jag hade headbangat i helgen och jag fick mig en rejäl utskällning av läkaren som undrade hur det stod till i huvudet på en vuxen kvinna som headbangar? Jag blev sjukskriven en vecka för headbanging.
Skidhoppstraumat. I vintras jobbade min son en säsong uppe i Sälen. Jag skulle tillsammans med min andra son, en kompis och hennes barn åka upp för att hälsa på och åka lite skidor. När vi, första dagen i backen, var ute sa min kompis son till mig: Bettan, jag tror inte att du kan åka skogsrundan med alla hopp. Klart jag kan! Var mitt omedelbara svar och när min egen son sa: Gör det inte mamma, triggade det mig ännu mer. Jag gav mig ut i skogsrundan men kände efter ett tag att det här gå alldeles för fort. Därför försökte jag ta ett vuxet beslut och dra mig ur det hela. Lite längre fram såg jag en öppning i skogen och beslutade mig för att åka ut där. Vilket jag gjorde. Saken var bara den att där höll de på att gräva en velodrom och jag flög skrikandes rakt ner i den. En sjukhusscooter fick hämta mig och senare bekräftades det att mitt främre korsband var ett minne blott.
Så varför utsätter jag mig för detta? Jag. Kan. Inte. Säga. Nej. Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna trots att jag aldrig vinner något. När jag läste om sydostleden tänkte jag direkt den ska jag cykla! Och i samma sekund jag tänkte det messade jag min syster och frågade om hon hängde på. Hon sa ja. Hon arbetar som polis, är spinninginstruktör och har cyklat vättern ska tilläggas, så hennes ja var mer logiskt än min fråga.
Så nu sitter jag här med nyinköpta cykelhandskar som jag aldrig mer kommer att använda. Ett par lånade cykelbyxor med skumgummi på väl valda platser och den vanliga övertron på mig själv. 27 mil är väl inget?
Ja vi får väl se vad vårdcentralen säger nästa vecka. Det får ni veta i nästa veckas krönika. Tills dess säger jag glad midsommar! Och utmana er själva, men kanske inte så mycket som jag gör.
Elisabeth Anderberg
