David Färdigh: På spaning 2018
Ett år kan börja på många olika sätt. En vän ringer och berättar att hon funnit Gud. En annan kompis konstaterar mer jordnära att vi går en ny vår till mötes. En tredje kompis snöar in på revolutionsåret 1968. För egen del beger jag mig ut i Växjö för att insupa tidsandan 2018.
Anno Domini 2018. Ett nytt år har inletts och jorden snurrar alltjämt. Mänsklighetens undergång är framflyttad igen, vilket förstås känns bra. God fortsättning på året, säger jag något slentrianmässigt till varje människa jag träffar på så här i början av januari. Tyvärr är den vänliga hälsningsrepliken inte alltid helt överensstämmande med verkligheten. Somliga har inte alls haft någon bra start på året. Någon har bränt fingrarna på en nyårsraket och en annan har skurit sig på nyårshummern. Somliga har känt sig deprimerade över sitt eget och världens tillstånd. Andra finner Gud. En nära vän ringer och meddelar att hon efter många års vilsenhet nu äntligen hittat hem, hon har mött Gud. Några av hennes släktingar blir bestörta och försöker omgående få henne inlagd på psyket. I det sekulariserade Sverige 2018 kan det uppenbarligen vara vanskligt att prata om Gud.
En annan kompis skriver att vi går en ny vår till mötes, vilket ska tolkas bokstavligen. Att vi efter en lång mörk period nu går mot ljusare och varmare tider är ju i sig inget revolutionerande, men likväl förtröstansfullt. En tredje kompis påtalar ivrigt att det är 50 år sedan revolutionsåret 1968 inträffade och att det nu borde vara hög tid för något liknande. Nu är det väl revolution på gång? Fast det lär inte hända i dessa kapitalistiska tider, tillägger han synnerligt bittert. Vad vet då jag om tiden vi lever i? För att ta del av tidsandan bestämmer jag för att bege mig ut på spaningsrunda i Växjö på lördagskvällen. Med öppet sinne vill jag ta in det nya året 2018! Jag börjar med en förfest hos en kompis som precis flyttat in i sitt nybyggda hus. Att det byggs som aldrig förr är ju ett säkert tecken på spirande framtidstro. Högkonjunkturen håller i sig. Ett något dystrare tidstecken är det dock när kompisen berättar att han ännu inte hunnit installera något larm och därför ogärna lämnar huset. Rädslan för kriminaliteten tycks hålla Sverige i ett fast grepp 2018.
I Växjö city verkar det vara tämligen glest med folk på lördagskvällen. Även om jag inte förväntat mig några sprudlande karnevalsscener en kall januarikväll så känns det spöklikt. Nästan som undergången ägt rum. En vakt bekräftar min iakttagelse. Folk håller sig numera hemma. De konverserar och dejtar via datorn istället för att hänga vid bardisken. Svenskarna tar skyhöga bostadslån, stannar sedan hemma och undviker ovälkomna mänskliga kontakter. Bekvämt och bra! Men lyckligtvis finns det fortfarande små platser där mänskligheten frodas. Jag beger mig till Kafé de luxe för att lyssna på Marino Valle Band. Bra blues- och soulmusik funkar ju i alla tider, så även 2018. Något som också är tidlöst är konsekvenserna av alltför många drinkar. På söndagen vaknar jag med huvudvärk. Men jag tröstar mig med att det inte är hela världen. Jorden går inte under för sådana petitesser.
