Påminn människor om det goda

Häromdagen var jag och hälsade på min svärmor. Hon bor på ett äldreboende i Rydaholm. När vi satt och pratade i det gemensamma rummet på hemmet kom en man som också bor där. Han var pratsugen och ställde sig vid oss. Som många äldre gör så började han med att fråga om vilka vi var. Jag svarade som man gör på mindre orter. Jag berättade att det var Iris som satt vid min sida och att jag var hennes svärdotter. Efter det fick jag berätta vilken av hennes söner som var min partner och vad gården hette de tillhörde.

Jag frågade mannen vad han hette. Han svarade att han hette Helmer och han bodde tidigare på Slättaberg.

Vet du var det är, frågade han. Och jag sa, icke sanningsenligt, klart att man har hört talas om Helmer på Slättaberg!

Helmer lös upp och det spratt till i kroppen på honom som en visa av Lasse Berghagen skulle ha beskrivit det som.

Jag hittade på att jag visste vem han var för av gammal erfarenhet från mina somrar som undersköterska på äldreboende så vet jag att det finns inget som smickrar äldre från små byar så mycket som att man vet vilka de är och vilka gårdar de tillhörde.

Vi pratade vidare, Helmer och jag. Han berättade om att han jagat mycket i sina dagar och då jag frågade om han hade haft hundar till sin jakt sprätte det till igen.

Jajjemen serru, en var champinjon. Jag har en tavla där inne på rummet om du vill se, berättade han stolt.

Sedan berättade han om hur han brukade jaga vid Örnakullen.

Vet du var det är? frågade han.

Då var jag sanningsenlig och svarade nej med mitt försvar att jag var från Moheda.

To de. Då kan ja ente fora att du sa veta, sa han. (översatt: Jaha, då kan man inte begära att du ska veta det.)

Men trots att jag var från Moheda, alltså utomsocknes, så var jag accepterad. För jag hade visat intresse för hans bakgrund, jag hade visat en viss kunskap inom jakten och jag ville prata en stund med honom. Med Helmer på Slättaberg.

När jag satt i bilen hem igen började jag fundera på hur viktigt det var med en människas bakgrund och var hen kommer ifrån. Även om jag som ung tyckte att Moheda både var pest och pina så har jag alltid sedan jag flyttade därifrån tyckt om att träffa personer som känner till min barndomsort. Som vet vad Grytan är, som har tjuvrökt vid Pappis och som kanske till och med var med på Andors pizzeria. På något sätt så får det mig att känna mig på riktigt. Allt jag har upplevt och växt upp med är det som har gjort mig till just mig. Att någon mer än mig själv bekräftar att det har funnits gör att jag blir verklig.

Medans mitt leende blev bredare där jag satt i bilen började en annan tanke att gro. Tänk på alla som kommer till Sverige idag och det enda som vi vet om deras bakgrund är krig, tortyr och helvete. Vad gör det med dem? Att varje dag, trots att det handlar om omtanke, få veta att de kommer från hemska förhållande. Eller ännu värre, att behöva övertyga personer att de kommer från ett helvete för att få stanna.

För innan våldtäkterna, hoten och de politiska demonstrationerna så fanns det säkert en Helmer på Slättaberg även i dem. En person som hade en tillhörighet som byggt upp dem till just de personerna de är idag.

Börja fråga Maryam eller Georgis om var de kommer från, vad som är bra med deras hemland och orten/staden de kommer från. Hur såg det ut? Vad hette grannarna? Vad fick dem att skratta när de var hemma? Fanns det något original i deras närhet? Någon som alltid tog hand om dem?

Vi har alla varit med om stora eller små katastrofer i våra liv. Vad som är katastrof för en människa kan bara bestämmas av människan själv. Men vi har också varit med om lyckliga stunder, även i katastroferna. Och det är dem vi måste lyfta upp för den enskilda människan så att hon kan överleva. Inte påminna henne om att just hennes liv är ett helvete och inget annat.

Helmer på Slättaberg skulle säkert hellre sitta på sin ladugårdsbacke och filosofera än att söka efter någon att prata med på ett äldreboende. Men nu bor han där, fast det är livet på Slättaberg som får det att spritta i kroppen på honom. Låt oss låta fler kroppar spritta. Påminn människor om det goda i deras liv.

Elisabeth Anderberg