Prata om rädslan

Krönika

Den här krönikan skulle handla om kroppsbehåring. Men istället handlar den om rädsla. Jag har tänkt mycket på rädsla sista tiden, på vad den gör med oss och hur den både kan vara användbar och väldigt, väldigt farlig. Rädsla för brand gjorde att jag investerade i brandfilt och pulversläckare när vi köpte vårt hus. För några år sedan började det brinna i vårt kök, brandfilten räckte inte till men tack vare brandsläckaren kunde jag stoppa elden från att sprida sig. Hela undervåningen fick saneras, men huset står kvar. Användbar rädsla.

Jag har väldigt svårt för insekter, särskilt sådana som har skal och många ben. Typ gråsuggor, tvestjärtar och skalbaggar. Om ett sådant djur kryper på mig krävs all min samlade självbehärskning för att inte skrika rakt ut, jag avskyr dem men vill ju inte skrämma barnen och överföra min orationella rädsla på dem. Något i mitt kroppsspråk verkar dock avslöja mig, för bägge barnen får panik bara av att se en fluga på golvet. Icke användbar rädsla.

Senast jag kände riktig rädsla, sådan där som kramar som en iskall hand runt hjärtat, var under attacken i Stockholm. Jag såg ett inlägg på facebook ”Alla min vänner i Stockholm - är ni ok?”. En snabb googling visade att en lastbil mejat ner människor och kört in i en galleria. Min bror jobbar i en galleria i Stockholm. Men det kunde ju inte vara samma galleria. Jag ringde min bror, det bara pep i luren. Jag ringde igen och fick svar. Jag är okej, var det första han sa, jag är i källaren. Mottagningen var dålig men jag förstod att han var fast nere i källaren i den galleria där attacken precis hade skett. Helt uppstimmad körde jag och hämtade mina barn på dagis, hörde rapporter om skottlossning och tänkte på min bror som satt instängd. Messade och ringde om vart annat till honom och till mamma, till andra vänner i Stockholm. Det var inte förrän sent på kvällen när han meddelade att han kommit hem till sin lägenhet igen som jag kunde andas ut.

Min rädsla går förstås inte att jämföra med de som faktiskt var där, som såg förödelsen och fick kasta sig undan för att inte bli påkörda. En kollektiv rädsla sköljde över hela landet. Men sedan hände något fint. Vi pratade om den, vi pratade om rädslan. På sociala medier, på tv, i radio, hemma i stugorna, på stan. Vi pratade om rädslan och lät den inte gro till hat. Istället var det som att rädslan förde oss närmare varandra, fick oss att inse vad vi har och vad vi kan mista.

Jag tänker att det gäller så mycket annat också, all detta hat som finns i vårt samhälle - så mycket av det bygger på rädsla. Rädsla för andra religioner, rädsla för dem som ser annorlunda ut, har en annan sexuell läggning, klär sig annorlunda, pratar annorlunda, kommer från ett annat land eller har ett annat kön. Jag kan förstå den rädslan, det är naturligt att känna rädsla för det man inte riktigt förstår. Men hur den där rädslan kan utvecklas till ett brinnande hat, det kan jag nog aldrig förstå. Dock tror jag att vi skulle ha betydligt färre arga män som tar till våld och frustrerat skriver ut sin ilska på nätet, om de bara vågade prata om sin rädsla för människor av annat kön och annan kultur.

Angående min rädsla för kroppsbehåring, så behöver den en helt egen krönika.

Maria Lindberg