Maria Lindberg: Redig vila när allting dör
När löven färgas vackert gula, röda, orange och bruna (ja, brunt är en högst underskattad färg) och dimman dröjer sig kvar långt in på förmiddagen - då trivs jag som bäst. Allting går i vila och det blir lugnt.
Jag är inte mycket för yoga, meditation och söka mindfulness på kurser i vita, fräscha lokaler. Jag inser att jag nog skulle må bra av det, mitt liv kör ofta på i 180. Men det ligger liksom inte för mig. Jag letar hellre lugnet ute i skogen, och det är på hösten jag hittar det. Istället för vårens och sommarens hysteriska sprickande av knoppar, blomning, bär som mognar och allt annat som måste njutas av och tas vara på, så är hösten en tid av nedtrappning. Allt dör oundvikligen och jag kan lugnt se på när måste efter måste i trädgården går i ide.
Nu är det visserligen inte jag som sköter trädgården. Men med höstens intåg så slipper jag snart se en stressad make som ska plantera växter, skörda grönsaker och beskära fruktträd (eller vad det nu är man pysslar med när man är en sån där trädgårdsentusiast med gröna fingrar). Missförstå mig rätt - jag uppskattar verkligen allt jobb kära maken gör, för jag vill verkligen ha en vacker trädgård, jag är bara inte själv beredd att göra allt det jobb som krävs. Hade jag bott ensam här på gården hade jag haft en gräsmatta, några buskar utan bär eller blommor samt möjligen rabarber. Några få rabarber.
Hösten får mig att vara mer i nuet. Jag stannar upp och kan betrakta hästarna som tuggar gulnat gammalt gräs i hagen. Tre svarta rejäla pållar som börjar sätta lurvig vinterpäls. Deras metodiska malande av gräset mellan käkarna är rogivande. Ett steg fram, ett åt sidan och så plötsligt tar ledarstoet upp huvudet och bestämmer sig för att gräset tydligen är grönare (eller mindre gult) på andra sidan hagen och som på given signal lunkar hela den lilla flocken på led bortåt den lilla björkdungen.
Djuren kan verkligen det där med att leva i nuet. Totalt obrydda om framtiden och känner ingen ånger över gårdagen. Vårt ledarsto känner definitivt inget dåligt samvete över att vi inte kunna behålla äldsta dotterns vita drömponny. Trots att just hon, den tuffa svarta nordsvensken, är den enda orsaken till att den söta lilla vita pälsbollen inte kunde bo här. Svarta faran (som hon kallas då och då) tyckte nämligen att en vit häst absolut inte passade inte i den svarta flocken som hon och hennes son bildade här hemma. Men mord i blicken försökte hon jaga ut den stackars ponnyn genom staketet. Hennes son hänge på, glatt oförstående om vad som egentligen hände, men han tyckte det var roligt att springa när alla andra sprang. Så efter två dygn med två stycken 700-kilos nordsvenskar galopperandes bakom en stackars 150-kilos shettlandsponny bestämde vi oss för att ge upp.
Dottern var lite ledsen. Men vi har nu fått möjligheten att låna hem ett svart litet ponnysto. 23 år gammal, men pigg och frisk som en nötkärna. Vi var smått nervösa när vi släppte in den lilla shetlandsponnyn till våra stora nordsvenskar. Men detta var en nykomling som blev varmt välkomnad - ledarstoet såg en minikopia av sig själva, de började bägge brunsta ikapp och blev mer eller mindre bästa vänner på en gång.
Så vad lär vi oss av detta? Att hästar är rasister? Möjligtvis, även om det snarare handlar om instinkter som säger att ingen i flocken får sticka ut för då är det lättare för rovdjur att upptäcka dem. Jag tänker dock att jag avundas djuren deras totala närvaro i nuet, men att naturen kan vara nog så grym som människans värld. Men att titta på hästar som tuggar torrt höstgräs, det är redig mindfulness.
