Så ska Växjö Lakers matcha backarna

Växjö Lakers släppte in fyra mål i tisdags och har haft svårt att få ordning på försvarsspelet hela säsongen. Veckans panel får därför frågan:

Hur skulle du matcha backarna?

Anders Öman, tidigare vd i Växjö Lakers

Försvarsspelet medverkar alla i och jag tycker därför inte att man enbart kan lasta backarna men visst har vi saknat en riktigt stark och habil försvarsgeneral då Laakso varit borta stora delar.

För mig ligger problemet i två delar, brist på offensiv produktion, främst i powerplay, det ger en trygghet i gruppen (släpper vi in ett så kan vi göra två). Det motsatta skapar ett måste att hålla tätt och i sin tur ett osäkert boxplay. Under sista tiden tycker jag att det finns tendenser på bättring i båda fallen. Nyförvärven har tillfört en större offensivt register. Här tror jag vi kommer få se en fortsatt positiv utveckling men självklart är det viktigt att Laakso kan hålla sig hel och spela resten av säsongen. Men framförallt vill jag se ett rörligt snabbt spel där Lakers har taktpinnen genom skridskoåkning och bra första pass till spelare med fart. Det spelet behärskar laget och med en breddad offensiv spets kommer både mål och vinster.

Jag skulle spela följande backpar:

Laakso/ Varakas

Heikkinen/ Rosen alt. Martinsson

Murphy/ Lundgren

Jerry Andersson, tidigare sportchef och tränare i Troja

Ilkka Heikkinen och Cory Murphy i varsin PP-line med fyra forwards. I fem mot fem: Ville Varakas-Ilkka Heikkinen, Cory Murphy-Teemu Laakso, Eric Martinsson-Eddie Larsson, Calle Rosén sjua. Sen matchning utifrån vad motståndarna sätter in i vissa lägen, exempelvis Eric Martinsson och Teemu Laakso bör plocka ner många offensiva hot. Linus Högberg och eventuellt Niclas Lundgren är aktuella att avlasta. De konkurrerar med Calle Rosén och istid i boxplay med Teemu Laakso och Eric Martinsson.

Sen i spelet skulle jag begära av alla att snabbare till puck och ett enkelt bra första pass, A och O. Följ med i anfall utan reservation, måste våga.

Defensivt, hålla linjerna, ligga rätt i avstånd och snabbt, resolut sätta press.

Patrik Eklund, gästtyckare och Lakerssupporter

I min mening handlar en bra defensiv i hockey primärt om att snabbt återta kontroll över pucken från motståndarlaget och transportera den, genom väl avvägda passningar och pucktransporter av individuella spelare. Precis som i övrigt i hockey alltså; äg pucken och vårda innehavet av den. Ett förlorat puckinnehav tidigt under omställning från defensivt arbete till offensivt leder till att man tappar flytet i uppspelet och hela laget tvingas ställa om. Detta, bristen på kontroll i spelsystemen, genererar ofta de allra farligaste chanserna. Från defensivt system till offensivt och sedan tillbaka till defensivt igen. Markeringar som inte är påtänkta. Ytor som står tomma, fria för motståndarlaget att åka i... Vi har sett en hel del av det i år, slarviga uppspel och uppåkningar. Dumpade puckar utan rimlig baktanke om att laget ska kunna återta kontrollen över pucken.

Men ett defensivt arbete börjar inte i egen zon, det börjar så fort motståndarlaget har kontroll över pucken, oavsett var de befinner sig. Det är här jag tycker Växjö Lakers förändrats mest i förhållande till förra säsongen, förmågan att stänga av spelet för våra motståndare och utefter det skapa offensiv. Det har exempelvis sett riktigt lojt ut i neutral zon under stora delar av säsongen enligt mig. Men hur illa är det egentligen?

Vi kan undersöka lite statistik, förra säsongen jämfört med nuvarande säsong. Låt oss kolla på skottförsök, eller Corsi (summan av skott på/i mål, skott utanför mål, skott i block och skott i virket) som är den myntade termen för detta i hockeystatistikkretsar, som ett approximativt värde för puckinnehav. För den vetgirige, samt den som vill förstå korrelationen mellan puckinnehav och Corsi så finns det numera mycket att studera, men jag rekommenderar er att besöka Behimd the net för vidare förkovring. Jag har utgått från SHLs officiella statistik fram till omgång 42 denna säsong, alltså innan matchen mot DIF 2016-02-16 för VLHs del, samt hela förra grundsäsongen.

Förra säsongen fick ett genomsnittligt lag i SHL 54,2 skottförsök per match mot sig och eftersom det är ett genomsnitt av de totala skottförsöken så är det också vad ett genomsnittligt lag genererade i skottförsök mot motståndarmålet per match. I år är den siffran 53,5 skottförsök per match mot och för. Även antalet mål per match har förändrats väldigt lite mellan båda säsongerna (2,55 per match förra säsongen mot 2,70 nuvarande säsong). Växjö Lakers släppte förra säsongen till 46,7 skottförsök per match och genererade 58,6 skottförsök per match mot motståndarna. Nuvarande säsong släpper vi till 49,6 skottförsök mot oss per match och genererar 50,2 skottförsök mot motståndarmålet. Alltså släpper vi till en del mer än snittet denna säsong jämfört med förra, men det anmärkningsvärda är hur mycket vi tappat i skottförsök mot motståndarmålet. Förra säsongen hade vi alltså 12 skottförsök per match tillgodo på ett genomsnittligt lag. Nuvarande säsong har vi 0,6 skottförsök tillgodo på detsamma. Det är en förändring på ungefär 11% av de totala skottförsöken per match. Sett över de båda säsongerna så har vi har gått från att vara ett lag med stort puckinnehav och från att driva spelet, till att vara ett högst medelmåttigt lag i det avseendet. Det är anmärkningsvärt och det har stundtals varit enkelt att se på isen.

Enligt mig så är grunden i problemen sett över den här säsongen alltså ett kraftigt försämrat puckinnehav i förhållande till motståndarna. För att anknyta till den ursprungliga frågan, hur bör backbesättningen formeras för att optimera detta?

#49 Ilkka Heikkinen / #21 Cory Murphy

#8 Ville Varakas / #2 Teemu Laakso

#39 Calle Rosén / #4 Niklas Lundgren

Extra #64 Eric Martinsson

Efter förra säsongen så lämnade Welch och Erixon, in kom Heikkinen och utöver det har våra yngre backar fått ökat förtroende, men fortfarande; på pappret har vi en väldigt stark backbesättning.

Heikkinen är enligt mig en uppgradering mot Welch. En oerhört duktig tvåvägsback med väldigt bra spelsinne och passningsspel... Sen det där skottet. Skillnaden är det fysiska spelet och att sätta sig i respekt hos motståndarna på isen med hjälp av detta, där var Welch i en egen liga förra säsongen. Fram till nyår har vi fått se en Heikkinen som spelat med diabetes, en diagnos som borde påverka en hockeyspelare på elitnivå väldigt mycket. Trots det har han enligt mig, tillsammans med Laakso, varit den absolut viktigaste backpjäsen i truppen. Han är väldigt positionssäker och utstrålar en enorm självkänsla på isen när han åker runt med tungspetsen där framtänderna en gång satt, med en till synes alldeles för lång klubba och en hållning som får mig att undra om han brukar korsett. Det är just den där stabiliteten i spelet hos sin backpartner som Murphy behöver för att komma till sin rätt, en Murphy som inte alls står att känna igen jämfört med förra säsongen. I år har han under stor del av säsongen spelat tillsammans med Martinsson, som på gott och ont spelar med stora risker i sitt spel. I vissa matcher har det fungerat väldigt bra, för att i vissa vara precis tvärtom. För Murphys del har det till synes varit mest av ondo. Han har antagit en klart mer tillbakadragen roll och genererar långt mycket färre skottförsök, en statistik han bland backarna i SHL var totalt överlägsen i förra säsongen.

Det behövs inte mycket till motivering för att förklara varför Varakas och Laakso ska spela tillsammans. Det räcker med att ha sett dem under slutspelet förra säsongen. En frisk Laakso har lite samma inflytande på sina medspelare som Heikkinen har, men den här säsongen har vi fått snurra på tombolan för att få besked kring huruvida Laakso kunnat spela eller ej. Det har tydligt hämmat Varakas i sitt spel, som i perioder sett vilsen ut på isen och inte alls spelat det stabila spel vi vande oss vid att se från honom förra säsongen. Jag har ingen som helst vetskap kring naturen av Laaksos skadebekymmer, men vi får bara hålla tummarna för att Laakso håller ihop. Gör han det så har vi här ett av SHLs absolut vassaste backpar, det vet vi.

När vi kommer till det tredje backparet börjar det bli svårt. Lundgren är given, trots att han inte alls står att känna igen i hur han spelade förra säsongen. Den långa frånvaron från spel efter knäskadan i början av säsongen har tagit ut sin rätt. Förra säsongen var defensiva brister i Lundgrens spel lika vanliga som enhörningar. I år är han inte alls på den nivån och hänger inte riktigt med, men han har det i sig och det är bara en tidsfråga innan allt trillar på plats. Oroväckande med ryktena om att han är på väg från Växjö efter säsongen, en Lundgren på bra nivå är en av SHL:s absolut bästa defensiva backar. Calle Rosén har tagit kliv framåt under hela säsongen och har ett bra grundspel som han kombinerar med en oerhört bra skridsko-åkning samt ett skott som skördar smalben. Sammantaget är han den av våra yngre backar som jag tror mest på.

Valet mellan Larsson och Martinsson som sjundeback avgörs just av Martinssons risktagande och offensiva kapacitet, men faller Laakso ur truppen så hade jag troligen valt att matcha in Larsson istället för Martinsson på en ordinarie plats. Som en sidonotis hade jag gärna sett att Alexander Andersson fått chansen som sjundeback några matcher tidigare under säsongen, inte bara under försäsongen.