Sibner: Dog festen?

Växjö Lakers förlorade den första kvartsfinalen mot Malmö i sudden. Kris och panik! Men jag undrar, sitter vi kanske här om sex veckor och menar att det var det bästa som kunde hända?

Jag hade det lite på känn, det här. Att ett favorittippat Växjö skulle göra en Troja och tokköra med huvudet före rakt in i en vass målvakt. Så blev det ju inte, men förlust blev det likväl. Det är naturligtvis aldrig bra att förlora. Visst, det finns absolut ett moment av lärdom att hämta ur det, men i en serie i bäst av sju matcher är det rent statistiskt jättedåligt att förlora den första på hemmaplan. Malmö har redan vunnit två gånger i Vida Arena på tio dagar och kan nu ta hem den här serien utan att ens behöva göra det igen.

Uppriktigt sagt blev jag väldigt orolig för Växjö Lakers utifrån det jag såg i kväll. Men lik förbannat: det som till slut fick ordning på uppträdandet och swaggern i ett talangfullt men ineffektivt och bitvis nonchalant lag under guldvåren 2015 var just en rejäl näsbränna, mot Örebro i första kvartsfinalen.

Jag minns det oerhört väl.

Den kvällen för ganska exakt två år sedan satt jag på pressläktaren i Vida Arena och slipade på min rubrik, och det enda jag kunde tänka på när Daniel Viksten smällde in sitt överraskande 2-3-mål var en scen från den fantastiska kultrullen Dum & Dummare.

Ni bör ha sett den. Harry och Lloyd i sina grälla kostymer kliver in på en piffig välgörenhetsgala till förmån för de enda två kvarvarande exemplaren av en utrotningshotad snöuggla. Givetvis lyckas de ha ihjäl en av fåglarna med ett missriktat korkskott från en hårt skakad champagneflaska. Tystnad i salongen när fågelns fjädrar segnar ner över dess inälvor i burens mitt. Harry och Lloyds kommentar innan de vänder på klacken och drar?

”Well, this party really died.”

Festen dog.

Det är en väl använd men ytterst passande sportklyscha i de här sammanhangen. Det var ju dukat för slutspelskalas i Vida Arena, men hemmalaget lät mer eller mindre bli att dyka upp.

En annan passande klyschig rubrik hade varit SLÄKTEN ÄR VÄRST. Hos motståndarna finns ju inte mindre än fem spelare som varit delaktiga i Lakers två största ögonblick i historien. Oscar Alsenfelt, fenomenal när de gick upp i Elitserien 2011. Nils Andersson, lysande på backen som junior då. När de vann SM-guld 2015 blev Noah Welch hela slutspelets MVP, Christopher Nihlstorp stod på huvudet i kassen och Rhett Rakhshani gjorde målen.

I går fanns de alla med i det Malmö som skulle möta ett Växjö som för första gången på flera veckor av nedträning och rehabilitering och allt vad det heter på idrottsspråk skulle spela en hockeymatch som verkligen gällde något igen.

Hur det gick? Ja, det gick ju käpprätt åt helvete.

Så gott som hela säsongen har jag mestadels strukit Växjö Lakers medhårs i den här spalten, och det har nog varit bitvis tråkigt att läsa sådan obotlig optimism. Men även under de få svackorna som varit har de faktiskt gjort det mesta rätt, från september till februari. Det har helt enkelt inte funnits mycket att klaga på. Resultatmässigt är ju detta den bästa grundserieupplaga av Växjö Lakers vi någonsin har sett.

Det vore också fel att säga att Växjö över 60 minuter gjorde en katastrofal insats mot Malmö igår, för de var riktigt bra första och sista fem. Men däremellan var det utifrån ett topplags nivå mätt något av en katastrof. Hade inte vikarierande Viktor Andrén stått pall så väl i andra perioden hade Malmö tämligen bekvämt kunnat stänga ner hela tillställningen redan där. Jag menar 0-14 i skott, på hemmaplan, mot åttan i tabellen? WTF?

Nyckeln till seger för Malmö sades ju vara Oscar Alsenfelt, men även om Växjö reste sig betänkligt i andra halvan av tredje perioden så hade de långt in i slutminuterna fortfarande förtvivlat svårt att få skotten att gå ända fram till honom. Både publiken och Sam Hallam satt nog och saknade en härförare som Alexander Johansson i går, inte minst när spelare som Jadeland och Händemark allt som oftast käkade upp ett klart mer namnkunnigt Lakers.

Satan så deppigt det var i Kronobergshockeyn där vid 21-rycket igår.

Ungefär samtidigt utspelade sig ju ännu värre ångest i Ljungby. Spöket Mariestad hade just kvitterat till 2-2 med dryga minuten kvar och hade ett nytt PP på gång. Från de svettruttna omklädningsrum som putsats fräscha när Sunnerbohov blev Ljungby Arena återkom plötsligt stanken av 90-talets alla kvalbesvikelser och ett nytt vårfiasko låg i luften.

Men se, då hände allt på en gång.

Troja avgjorde med en sekund kvar på klockan, om ens det. Och Växjö tryckte ner Malmö totalt i egen zon i nästan tre minuter och kvitterade vanan trogen med tio sekunder kvar. Det var som om Vilhem Mobergs ande reste sig över nejderna i sista stund och tyckte att vi lidit färdigt här i de steniga jordarna och ösregnet och åtminstone kunde få lite hockeyglädje till helggroggen.

Och det får vi ju nu, även om Nichlas Hardt sköt segern till Malmö.

Vi har en ny rysare i Ljungby redan i eftermiddag och en matiné i Malmö på söndag. Jag räknar med att både Troja och Växjö Lakers fått ordnig på skallarna nu och kliver ut och visar var skåpet ska stå.

Festen har ju nyss börjat, för bövelen.

Peter Sibner