Annons

Sibner: En dansk skalle mitt i nyllet

Publicerad 27 mars 2017
Foto: Per Sandebäck, Smålandsposten

Dags att plocka fram golfklubborna för Växjö Lakers. Varför det blev så? Lätt: Malmö var helt enkelt bättre på att spela slutspelshockey.

Vi pratade en del om det här under åttondelsfinalerna, min vän Enestubbe och jag, när det svängde lite fram och tillbaka mellan Djurgården och Färjestad. Vilka skulle vara det mest lämpliga motståndet för Växjö – var det Malmö eller Djurgården?

Annons

Malmö, slog vi fast. Utan tvekan. Smidigare resa och snällare publik och en något mindre skräckinjagande underdog. Vid tillfället hade ju Djurgården just gjort en imponerande uppryckning, vunnit sju raka i slutet av serien och dessutom visat med all önskvärd tydlighet att de har landets bästa och mest högljudda publik. Växjö har aldrig heller trivts på Hovet.

Tänk så fel vi hade. Malmö skulle ju visa sig ha allt det där som Djurgården hade, fast ytterligare en dimension.

Till att börja med är det på sin plats att gratulera. Oavsett Zlatan och hans Rosengård och alla SM-guld i fotboll så är Malmö också en utmärkt hockeystad, om än en lite sovande sådan. Det är 15 år sedan Redhawks var i slutspel senast och när man nu gör comeback på detta viset mot självaste seriesegrarna, med ett lag fullt av skånepågar och några härligt sevärda danskar, så tror jag vi kan få se potentialen blomma ut till fullo. Det sades inför MFF:s matcher mot Real Madrid och Juventus att det var bra för svensk fotboll, och om det stämmer vet jag inte för sedan 1996 vet ingenting om fotboll.

Men att hockeyfeber i Malmö är bra för svensk hockey, det vågar jag nog påstå.

Trycket i Malmö Arena har varit ständigt kokande. Malmös giftiga spetskompetens har levererat stort när det gällt som mest. Och över sex matcher har Malmö gnuggat fast Växjö på ställen där de inte alls trivts, de har fått tag i de lösa puckarna i hörnen och framför målen och också fått både de uppenbara och mindre uppenbara utvisningarna med sig. Vilket de inte heller varit sena att utnyttja. En arbetsseger, if I ever saw one.

När Växjöklockan rann ner till noll och säsongen trots ett par fina bud på kvittering dog i Malmö Arena i kväll var det helt enkelt slut. Slut på energi, slut på trolleritrick, slut på medstudsarna och slut på de sena kvitteringspuckarna.

Växjö Lakers har nu haft sin första rejäla sportsliga motgång sedan kvalserien 2010. Den får de använda till något nyttigt nu.

– Vi är inte tillräckligt bra helt enkelt. Vi förlorar mot ett bättre lag. Jag är mest besviken på att jag inte lyckats peppa laget. Vi har en lite annan trupp i år än vi haft tidigare, lite yngre kanske och den är otroligt rolig att jobba med. Det blir tungt att gå in där nu, sa den ständigt proffsige och sansade Sam Hallam till C More efter nederlaget.

Är det ett fullbordat fiasko? Nej. Det är ett misslyckande, såklart. Lakers var rustat för guld och vann serien och hade alla spelare tillbaka i någorlunda speldugligt skick efter många backskador under vintern. Men skickliga, spelbegåvade Växjö gick in i slutspelet i en rejäl formsvacka. Vi som följer laget i så gott som varje match var faktiskt inte unisont optimistiska.

Det är svårt att peka på brister i lagbygget hos ett lag som vunnit hela ligan, men tidigare upplagor av Växjö Lakers tycks ha varit mer benägna att få skit under naglarna när matcherna inte sett ut som de ville. Med Teemu Laakso borta ur laget och Liam Reddox till synes ur slag hade de inte riktigt verktyg för att stå emot Malmös hetare vilja. De var snällare, och långsammare. Malmö var hetare, elakare och höll sig framförallt kallare i skallen och kvar på banan. Det räckte för att fälla avgörandet i denna finalserie, som var oerhört jämn i målkolumnen men där Malmö ändå vann rätt tydligt på poäng. Det kunde faktiskt varit slut redan i mitten av andra perioden i kväll.

Annons

Sam själv slog huvudet på spiken.

– Vi har inte haft den hårdheten som krävs.

Senast seriesegraren misslyckades med att ta sig förbi kvarten var när AIK sänkte först HV71 2011 och gjorde samma sak mot Luleå 2012. I båda de serierna chockade AIK motståndarna med samma typiska slutspelshockey. De var toktända, okomplicerade, hade mer energi och orkade checka och checka över hela banan. Förutom att vinna nästan alla närkamper hade de också en målvakt som stod på huvudet och ett sylvasst powerplay och grym hemmapublik. HV71 såg ut som ett gäng korgossar på besök hos självaste djävulen.

Riktigt så illa var det inte för Växjös del, men det kändes åtminstone som ett gäng juridikstudenter på en logdans. Lite snyggare, lite flashigare och ett större register än motståndarna.

Men talang är en klen tröst när man står med ryggen upptryckt mot en Cheva och får en dansk skalle i nyllet.

Det handlar inte heller om att Växjö föll för något favorittryck. De har i olika lägen varit favoriter i slutspelssammanhang vid flera tillfällen nu, de har vunnit SM-guld och spelat två semifinaler de senaste tre åren och ofta lyckats vända svåra underlägen och vinna avgörande matcher. De säger att de gillar att vara favoriter och det får de vänja sig vid.

Underskattade de Malmö? Knappast. Jag tror snarare det satt i skallen. De kom in i slutspelet lite slokörade, fick stryk i första matchen och orkade inte jaga ikapp. Nyckeln blev till sist raset i den fjärde matchen, hade Växjö kunnat stänga ner den hade de själva haft matchboll i en sjunde och avgörande just nu.

Det är små marginaler i hockey, lyckligtvis. Annars hade det ju varit för jävla trist att hålla på med det här varenda dag, nio månader om året.

LÄS OCKSÅ

Annons

Peter Sibner

Så här jobbar Vxonews med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons