Sibner: Who you gonna call?
Nu är det skrynkligt läge för Växjö Lakers. Malmö börjar bli ett spöke och det är dags för Ghostbusters att kliva fram.
Växjö Lakers har genom åren rett ut betydligt större utmaningar än att ligga under med 2-1 i matcher i en tokjämn kvartsfinal, så mycket får vi väl börja med att klargöra med en gång. Men Malmö lär bli en rejäl surdeg att hacka i sig, det är väldigt uppenbart. Och den tycks inte sluta jäsa.
Först och främst, credit where credit is due. Redan inför säsongen trodde jag att Malmö skulle ta sig till slutspel och kunna ställa till med en del elände där. Växjö må vara favorit i kraft av seriesegern, men det var en väldigt jämn grundserie och några oceaner av poäng skiljde det inte heller. Malmö har kanske inte lag för att vinna lika många matcher som Växjö över 52 omgångar, men de spelar en fantastiskt smart, inspirerad ishockey med enorm offervilja och utnyttjar sina styrkor till max. För att vinna fyra av sju matcher kan det självklart räcka och de har egentligen från första stund greppat det mentala övertaget i den här serien.
I alla tre matcherna har spelare som Nichlas Hardt och Fredrik Händemark trampat som tjurar i Pamplona och tvingat fram sällsynta misstag från Växjös centrar och backar i såväl uppspelsfasen som i anfallszon. Rhett Rakhshani är precis sådär giftig och på rätt sida marginalerna som när han vann guldet med Växjö. Lägg till det att Malmö dessutom lyckats otroligt bra med coachingen och har inte bara tagit sig in i skottlinjerna utan också in under skinnet på Växjö. När de som i går dessutom får utdelning i sitt powerplay två gånger mot noll blir den här ekvationen jobbig för Hallam och hans mannar.
Malmö öppnade i vanlig ordning lite kyligare, jobbade lite hårdare och lyckades framförallt skapa något vassare chanser när de fick tag i pucken. Att första målet kom på en spelvändning var både logiskt och mycket betydelsefullt.
Som helhet gjorde Växjö sin bästa match så här långt, men de har fortfarande inte haft ledningen vid ett enda tillfälle.
Det tror jag inte ska underskattas som förklaring till varför det bitvis sett ut som det gjort. Att ständigt jaga kvittering mot ett så hårt arbetande och kontringsvilligt lag som Malmö kräver sin rätt. När det berömda tålamodet™ tryter innebär det också misstag. Förlusten i går började med just ett sådant i form av en dålig passning från Nick Bailen, och fler skulle det bli.
Dennis Everbergs onödiga crosschecking efter avblåsning gav matchstraff och innebar 1-2. Robert Roséns passning till ingen alls gav Malmös urstarka fjärdekedja läge att kontra in mentalt tunga 1-3 just före pausvilan. Och stackars Arvid Lundberg som varit så bra den här säsongen lär inte ha jollrat av självförtroende i omklädningsrummet i andra pausen. Han råkade styra in 1-2 i egen kasse och tajmade fel när han klev upp på puckföraren vid Christoffer Forsbergs 1-3.
Mest förödande blev ändå klassbacken Calle Roséns puck out i tämligen ohotat läge när Växjö fått kontakt och låg på ordentligt för ett kvitteringsmål i tredje perioden. Redan efter elva sekunder kom målet som förvisso korrekt godkändes, men som av flera olika skäl inte borde fått göras. Visst, misstagen ifråga är saker som händer flera gånger varje match, men Malmö utnyttjade dem skoningslöst.
I populärkulturen är spöken oftast vålnader som röjer runt och väsnas i husen där de en gång har bott. Jo tack.
Vem var det som såg till att Dennis Everberg fick gå och duscha? Nils Andersson, såklart. Vem var det som med en centimeter till godo fick in den matchavgörande pucken över mållinjen? Rhett Rakhshani, såklart. Vem stod på huvudet i mitten av tredje perioden när Växjö tryckte fast gästerna i skosulorna i över tre minuter, och repeterade bedriften när de parkerade i Malmös zon under matchens sista fyra minuter? Christopher Nihlstorp, såklart.
Men det om det. Om vi istället vänder på saker och ting så är det ju en fantastiskt härlig slutspelsserie vi har. Förutom att vi fått två förlängningar och en uddamålsvinst så börjar det efter en snäll premiär i Vida äntligen bli sådär härligt grinigt, tjurigt och fysiskt som ett slutspel ska vara. Underhållningsvärdet lär förbli högt in på sluttampen. Och sanningen att säga var ju Växjö inte långt ifrån att göra sin patentare och kvittera i slutet.
En annan ljusglimt är att Jeff Tambellini klivit ut ur anonymiteten och äntligen börjar se bekväm ut i Växjötröjan igen. Två läckra assist, inget baklängesmål på kontot och flera bra ingripanden igår. Är det kanske han som kliver fram som Ghostbusters på torsdag och klappar in ett mål eller två?
Eller blir det spökhistoria på riktigt när serien återvänder till Småland på lördag?
LÄS MER
Peter Sibner
