Siffrorna talar för Lakers
”Första målet är viktigt” är en klassisk hockeyklyscha och den är inte förutan sanning. Det lag som gör första målet i en match vinner mycket riktigt oftare matchen än laget som släpper in det. Men när det handlar om möten mellan Växjö och Skellefteå har det varit påfallande sant.
Ni kanske minns hur det gick till den 23 april 2015? Ett guldladdat Vida Arena stod som värd för den sjätte SM-finalen och Växjö hade chans att avgöra på hemmaplan. Men med 0-2 på tavlan inför den sista perioden satt flera av mina kollegor på pressläktaren och bokade flyg till Skellefteå. Det var nämligen inte bara de fem föregående matcherna i finalserien som hade tillfallit laget som gjort första målet, utan även de TOLV senaste grundseriemötena lagen emellan. I ofattbara 17 raka matcher hade Växjö och Skellefteå alltså närt en förbannelse där 0-1 tycktes innebära tack och hej.
Nu betydde det ju i slutändan inte särskilt mycket, eftersom Tuomas Kiiskinen valde ett högst lämpligt tillfälle att avsluta den sviten. Men 17 matcher! Var det någon form av svenskt rekord? Jag vet inte. Jag tror inte heller någon orkade ta reda på det.
Det vi vet är att Växjö Lakers gjorde första målet och lyckades trassla sig till ytterligare en seger i Skellefteå Kraft Arena igår. Därmed summeras nu 16 raka matcher utan nollpoängare, och de bygger definitivt vidare på ett klubbrekord som kommer att bli svårslaget i framtiden. Eller ja, den där säsongen när Sölvesborg och Boro stod för motståndet var det väl kanske ännu fler, men låt oss bortse från det.
Men vad som mer intressant är: Växjö har tagit nio av tolv poäng mot antagonisten från norr den här säsongen och har inte förlorat vid full tid i Västerbotten sedan raset den nionde april förra året. Det är knappast oviktigt.
Varför? Jo, förutom att det finns en uppenbar risk att just Skellefteå står i vägen för Växjö Lakers i semi eller SM-final så börjar de här lagen skaffa sig något av en historia och rivalitet som på det hela taget är intressant. Egentligen går den tillbaka till tiden i Allsvenskan och ett hett playoffmöte våren 2004, vilket var Växjös första smak på svensk elithockeys riktiga hetluft.
Men bara sedan Växjö gick upp i SHL har de på sex säsonger spelat hela 41 matcher mot Skellefteå, fler än mot något annat lag. Den siffran kan i teorin vara 48 innan den här säsongen här slut och i så fall har de alltså mötts i snitt åtta gånger per år. Och trots västerbottningarnas dominanta ställning i svensk hockey har Växjö lik förbannat plusstatistik om 16-15 sett över de senaste fyra åren.
Mycket siffror här, men hockey analyseras i allt större utsträckning med hjälp av siffror snarare än med ögonen.
Om vi även ska behandla min okulärbesiktning av matchen i Skellefteå så ger den nog ändå vid handen att Växjö var det bättre laget i spel fem mot fem, men att lite för många utvisningar till slut drog så mycket kraft ur laget att en poäng på slutsignalen trots 4-2-ledningen till sist kändes som en liten seger i sig. I den tredje perioden växlade Skellefteå upp rejält och under de sista två minuterna var Lakers helt klart nere för räkning.
Att Ville Leino fick slå in 5-4 i tre mot tre får skrivas upp på bonuskontot. Och det börjar bli välfyllt nu.
På senare tid har segrarna i några fall varit ett smått tursamt och stundtals rentav oförtjänt utfall sett till rådande omständigheter. Växjö har till exempel dragits med ett uselt powerplay på sistone och har väl inte direkt fått så många gratischanser heller. I går fick de till exempel bara med sig ett enda numerärt överläge, men då blev det åtminstone mål. Och trots många hårresande heta chanser tilläts inte heller Skellefteå göra något mål i samma spelform. Att kapten Liam Reddox fick smälla in 4-2 i boxplay gav en välkommen sniff av guldårets hysteriska målskörd. Jag ska inte sitta här och gubbgrina, således. Växjö tog två poäng, har 15 segrar på 16 matcher och har återigen fått bekräftat att de som få andra lag förmår vara en surrande fluga i örat på stormakten Skellefteå.
Men lika nyttigt som det är nog även en annan lärdom. Att Joakim Lindström är en fantastisk hockeyspelare. Det finns ingen spelare i hela ligan som kan dominera isen med lika självklar klass och pondus, och att han dessutom fått lekkamraten, countryälskaren och trivselpricken Bud Holloway tillbaka vid sin sida skadar knappast.
Växjö har aldrig stött på Joakim Lindström och Bud Holloway i slutspelssammanhang. Och bortsett från att Dennis Everberg nog njöt av den fina indianaren till 2-1, så finns det inte heller något som helst njutbart i att på sikt behöva göra det.
Peter Sibner
