Trist för Troja
En del klubbar har en typisk division ett-identitet. Som till exempel Nybro, Skövde och Mariestad. Ettan är deras lilla elitserie där de alltid har varit och mår som allra bäst. Men IF Troja/Ljungby har ingen division ett-identitet. De trivs inte alls där. Scenerna när klubben tog sig upp ifjol var egentligen mer lättnad än euforisk glädje. ”Vi hör hemma i Allsvenskan”, var en populär fras. Och det stämmer. Troja är näst bäst av dagens allsvenska lag med 18 säsonger i näst högsta serien sedan 1983.
Så hur kul är det egentligen att vara tillbaka i Hockeyallsvenskan då? Sådär, verkar det som.
Officiella siffror gör gällande att Troja har ett hemmasnitt på 1955 åskådare. Respektabelt, med tanke på att de flesta av storlagen ännu inte varit på besök. Men också bara 65 åskådare bättre än vårens Alletta. Och när man ser laget på TV tycks den siffran vara överdriven med åtminstone fyra-femhundra åskådare. Någon vidare energi i Kronoberg tycks det inte vara heller. Bara 2148 personer såg derbyt i Tingsryd i onsdags och båda lagen ligger på undre halvan just nu.
Jag undrar om supporterskandalen fortfarande spökar i Ljungby? Har den lämnat en sur eftersmak i munnen hos både de flaggviftande supportrarna och sittplatspubliken?
Vanligt folk har åtminstone ingen större anledning att stanna hemma av rädsla för fascister. Ultras Ljungby var ju bara sex personer. Kanske var det inte mycket allvarligare än att några supportrar i trakten under lång tid overloadat på Firman Boys-videos på Youtube? Efter några Slots Guld satt de sedan och plöjde Oi!-punk där hemma på kammaren och bestämde sig för att organisera sig och ta ett namn. Ultras, logiskt. Stora, stolta klubbar har såklart en ultrasgruppering. Återstod då bara en riktigt häftig symbol. Valet föll på en ansiktslös huligan med korslagda armar och Burberrykeps. Perfekt!
Tyvärr visade den sig redan vara upptagen av ett fascistiskt huligangäng i England. Shit!
Terrorcell i vardande? Nja. Ungefär så här gick det till bland grabbgäng i småländska småsamhällen under större delen av 90-talet, minus Youtube. Men likväl: Troja har noll historia med risksupportrar och rekommenderades av polisen att inte släppa in de här personerna, delvis med hänvisning till symbolen. Beslutet verkställdes. Men när det väl skulle motiveras i direktsänd TV stapplade Pelle Wass fram ett så tamt och oförberett uttalande att han på tolv sekunder blivit hela supportersveriges fiende nummer ett. I tider där anklagelser om rasism och fascism lite slentrianmässigt kastas åt alla möjliga håll hänvisade han till ”fascism” på sina egna läktare utan att ens redogöra för dess former.
Ultras Ljungby fick gå hem. Troja Support blev vansinniga och gick hem självmant. Vägrade gå på nästa match. Drog igång en insamling för att kunna ta jurister till hjälp mot föreningen. Bojkott här och uppgivenhet där. Men när sanningen om symbolerna sedan kom fram visade det ju sig att de kanske inte är så fräscha att ha på läktarna, och att Troja gjort rätt.
Med bara ett uns bättre PR-skills hade föreningen redan från början kunnat meddela att man dragit en lans för sund supporterkultur och satt tvärstopp för fascistoida symboler på läktarna. Antagligen hade Pelle Wass rentav blivit hyllad, även i breda supporterkretsar.
Men istället blev alla förlorare, och mest av allt hockeyupplevelsen i Ljungby.
Knorrande i supporterkretsar är dålig PR och betyder tysta hemmaläktare. Det är synd, för Troja har bitvis spelat riktigt bra och med en spetsvärvning eller två menar jag fortfarande att de kan göra en riktigt vass säsong.
Hade hockeylaget stormat ut och tagit en massa skalper tidigt på säsongen hade kanske den här saken varit passé nu. Men nu har de istället haft förtvivlat svårt med målskyttet och ligger på kvalplats. Och breddpubliken är på sedvanligt Ljungbymanér lite osugna på att masa sig till hallen.
Vänder det under onsdagen mot AIK, som åtminstone kommer med ett par riktiga huliganer?
